måndag 16 december 2013

Om himlen finns är jag förlorad

Mamma kommer in på rummet med ett par byxor, ''det är blod här'' säger hon.
''Nej'' svarar jag.
''Men jag ser ju att det är blod här, du får visa benen på fredag'' fortsätter hon.
Och jag vill bara skrika och be henne att lämna mig ifred. Hon går. Jag hör hur
hon tar upp telefonen och ringer till pappa och jag hör varenda ord hon säger om att
hon har hittat ett par byxor med blod på.
''du får visa dina ben på fredag'' hör jag mamma säga i tankarna igen, ''du ska göra det,
du ska följa med dit, nu ska du bete dig sådär, nu ska du vara glad, du ska kolla film,
du ska äta det här, du ska vara sån, du får inte göra så, ksalfsja''.

Jag är så trött på att folk kör över mig. Ja jag kanske är sjuk men det blir inte bättre
av att folk bara hoppar över att fråga mig om vad jag vill. Nej vi antar att Johanna
vill följa med till stan, vi antar att Johanna vill kolla på film och när det sen visar sig
att Johanna inte vill det då är den där Johanna dum i huvudet. Vi antar att Johanna
vill att hennes föräldrar ska läsa hennes blogg, vi antar att Johanna vill med och
handla, vi antar att hon vill åka med dit, antar att hon vill träffa den där personen.
 Antar antar antar antar.

2 kommentarer:

  1. Det är så irriterande när folk bara antar. Det är väl inte så svårt att fråga, liksom.
    Hoppas du är okej, styrkekramar <3

    SvaraRadera
  2. Men vännen... Tror du inte att det är så att de "tvingar" med dig på saker för att de tror att det hjälper?
    För oftast är det ju faktiskt så att det inte hjälper att bara sitta hemma och gömma sig för världen fast det är det man helst av allt vill göra. Oftast behöver man ändå komma ut i världen, gå i affärer, fika, träffa folk, prata, klappa djur och sånt där. Fast man kanske inte vill, men man kanske ändå behöver det?
    Fast det är jättejobbigt och man inte vill, så kanske det ändå är bra. Men de ska ju inte köra över dig hur som helst för det och bara anta massa saker.
    Styrkekramar <3

    SvaraRadera