om jag bara vågade säga det som ej blir sagt

Blundar. Öppnar ögonen igen, samma plats, samma känslor, samma skit.
Sitter med en storm i bröstet, sitter med ett leende på läpparna. För några minuter sedan rann
tårarna på kinderna, men det syns inte. Här sitter jag och spelar teater, jag förtjänar nog en
grammis för mitt fina spel. Tycker ni inte det? Världen fortsätter där ute, dag in och dag ut.
Skolans lektioner fortsätter enligt schemat, det spelar ingen roll att jag har tankar på att dö.
Världen går inte under.

Jag kommer till skolan, går till mitt skåp. Döljer mina sår på armarna med långärmat även fast
solen skiner där ute. Tar böckerna jag behöver, går till klassrummet. Väntar. Ler och säger hej.
Tänker tänker tänker. Sluta tänk. Kämpar för att hålla tårarna borta. Hänger inte med på hela
lektionen, men vad spelar det för jävla roll? Egentligen. Ler, ler, ler. Skippar lunchen och ler
lite till.

Sen tar jag den där promenaden bort till området vid sjukhuset, går en extra lång bit bara för
att. Och där står jag, utanför dörrarna till barn och ungdomspsykiatrin åter igen. Jag ler inte
längre. Teatern blir svårare att spela, för här ska man prata om det svåra. Här ska man prata
om det som får en att ligga vaken på nätterna, här ska man prata om tankarna på döden.
Men inget av det som borde bli sagt sägs, det förblir en hemlighet. Orden som cirkulerar där
inne i huvudet stannar just precis där. Om jag bara vågade säga det som ej blir sagt,

vad skulle hända då?