Se hur smutsigt livet blivit

Jag slutar sakta med medicinerna nu, trappar ner. ''Ingenting hjälper ju'' sa läkaren när hon satt på
en stol i mitt rum. Jag antar att hon har rätt, varför proppa i sig massa tabletter när de inte gör någon
nytta? Men jag känner mig övergiven, ensam. ''Sluta med medicinerna, sluta träffa oss och bara sitt
där på ditt rum och ruttna. Tänk tankar du inte får tänka, försök ta ditt liv, vi bryr oss inte.''
Så känns det faktiskt, förlåt.

Jag skulle vilja skrika på dem, skrika att ''hjälp mig, jag går sönder. Ni måste hjälpa mig, jag klarar
inte det här längre'' men monstret stoppar mig. Monstret har tagit över lite för mycket. Jag vet att
det jag vill göra är fel, sjukt och vidrigt men monstret tar över och får mig att inse att det inte är fel
för just precis mig. Utan att jag förtjänar det. Det är två dagar kvar till julafton och jag räknar ner
tills den dagen jag känner att det är okej att bryta ihop totalt.

När blev livet så här smutsigt?