So wake me up when it's all over

Hemma från BUP, en stor suck är det enda som kan beskriva det. Nervös hela bilresan dit,
diskret tar psykologen mig åt sidan och kallar på sjuksköterskan. ''Nej men det är inte så illa''
har jag mejlat och sagt, men nej så var det inte alls. Först börjar hon prata på om att jag ljög för henne,
och ja det gjorde jag. Det var dumt, men jag gjorde det. Så får jag visa sjuksköterskan mina sår
och han säger att någon annan måste kolla på det. Så nu ska jag tillbaka till mitt stammis ställe damdamdam
vårdcentralen imorgon. Yay... Inte nog med det så börjar psykologen pressa ut ur mig vart jag var
när jag skadade mig, och börjar babbla massa och frågar. Där sitter jag med tårar i ögonen och
får inte ur mig ett ord. Jag blir förstummad, stelnar liksom. Nu vet i alla fall mamma och pappa om det
och det är väl det värsta av allt. Att de ska berätta allt för dem.

Nu tror jag inte min psykolog kommer lita på mig mer, och det är väl dumt. Men det är ju mitt eget fel
som skriver att jag sagt till mina föräldrar att jag skadat mig när det inte alls är så.