Trassel

Klockan visade noll sju noll noll när min kropp fick tillräckligt med ro för att sova. Hela natten hade gått. Nätterna är långa och jobbiga. Jag såg solen gå upp utanför fönstret. Samtidigt som jag låg och skakade av ångesten inombords. Orkade inte gå de få stegen uppför trappan för att be om medicin. Så jag låg där under tyngdfilten och vred och vände mig. Klockan går så långsamt på nätterna. En minut känns som tio. En timme som ett år. Det inuti som bubblar över gör inte tiden kortare. Vaknade vid kvart i elva av mig själv. Följde med mamma till biltema. Att åka bil och lyssna musik är det bästa jag vet. Sjunga med. Kanske för att musik alltid varit så viktigt för mig. Ett sätt att uttrycka mina känslor. Få sagt det jag inte kan säga själv. Jag minns att jag på bup gav låttexter till min psykolog och han tolkade dem. Jag tror det var mestadels kent. Musik använder jag mig mycket av i terapin. Som bup, och även psykiatrin i Mora där jag läste låttexter högt. Och nu kollar vi konserter ibland hos terapeuten. Musik är livet. Jag hoppas jag aldrig slutar uppskatta melodier. Ord. Ljud. Ikväll hoppas jag på sömn. Jag orkar inte en vaken natt till. Det blir bara fler och fler. Och imorgon ska de nog lägga om på morgonen och då måste jag duscha. Så jag behöver sömnen. Får se om jag orkar tvätta mitt slitna hår. Det är trassligt i sina flätor nu. Hela jag är ett trassel. Precis som mitt liv 

Godnatt