fredag 23 september 2022

Moln i september

Hon ligger och snarkar i mitt knäveck. Krafsar på mig då och då när hon märker ångesten stiger. Pussar mig i ansiktet och försöker finnas där i denna jävla ångesten. Hon är allt jag någonsin velat ha. På avdelningen är det tomt. Gråten blir en pöl i sängen och inte ens när min favorit sjuksköterska knackar på och öppnar dörren med sin lilla hund försvinner ångesten. Lilla My heter hon. Och hon luktar på mina strumpor och känner doften av annan hund och vill därifrån. Tankarna dras till Nikki där hemma. Men jag ler och ger henne en godis. 


Det är fredag nu och jag borde vara glad. Borde må bra. Jag är hemma och ligger i soffan men tankarna dras till mörker och jag kan känna ångesten i varenda liten cell i min kropp. Den vill ut. Bort. Det är som en hel bisvärm som flyger i blodet. Burrar och svider. Attackerar mitt inre. Jag kan le, skratta men ändå vilja dö. Kvällen innan jag rymde prankade jag pappa. Skrattade och skämtade. Några timmar senare gick min plan i verket och jag kunde dött. Med det sagt vill jag inte oroa någon. För jag har ingen plan just nu. Jag är under ständig kontroll och jag och mamma bråkar när hon följer mig överallt. Jag hör mig själv skrika att bara låt mig vara någon jävla gång jag är fan 25. Men jag förstår. Jag vill bara få vara vuxen och inget litet barn. Kontrollen gör mig galen. Men utan den hade jag nog inte varit här. Kammarrätten avslog min överklagan igår och hur besviken jag än blev var det förväntat. De skriver jag är allvarligt sjuk men jag ser inte det kan handla om mig. De kryddar orden med chili. Strör på det där starkaste dem har. Men jag är inte sjuk? Eller? 



Helgen är här nu och jag ska ta vara på tiden hemma. Försöka överleva utan kaos. Det måste gå. Även om jag inte orkar mer. Även om jag bara vill få försvinna och slippa detta lidandet. Jag måste finnas ett tag till tydligen och så får det väl bli.

måndag 19 september 2022

Vilken färg har själen älskling?

Tw skriver om självmordsförsök 

Jag förstod inte allvaret. Tablett efter tablett åkte ner i magen och jag kände mig sämst. Jag är patetisk som inte ens kan ta överdos skrev jag till min familj. När de hittade mig var ett antal tabletter nere och jag tänkte att jag inte ens skulle behöva till sjukhuset. Ett misslyckande. Polisen kom och när de hörde vad jag tagit ringde dem ambulans som kom. In i ambulansen efter mycket om och men. Skakade. Kunde inte andas. Kunde inte hålla blicken still. Blir inpackad i ambulansen och började köras. Sjuksköterskan ringde giftinfo och tog kontroller. Ringde akuten som bad dem ta det som prio ett larm på en gång och det snabbt. 

Så sirener sattes på. De körde så snabbt och tårarna rann. Paniken började komma men sjuksköterskan höll min hand när hon inte tog kontroller. In i trauma-rummet med personal överallt. Poliser, läkare, sjuksköterskor. Lyfter över mig, sätter EKG. Försöker sätta infart. Kollar mina ögon. Men paniken tog över. Tårarna blandas med snor och jag som aldrig pratar skrek. Jag vill inte jag vill inte mer nu låt mig gå skrek jag om och om igen. Reser mig från sängen gråtandes och trillar ihop på golvet. Poliserna lyfter upp mig igen. 

Jag hade sån panik. En panik jag aldrig känt men en panik som inte riktigt släpper. De försökte desperat hitta blodkärl men misslyckas gång på gång. Får tillslut ut lite blod som de kan mäta med och får en pvk. Narkos rings, IVA rings och springer ner. Jag vet inte allt som händer. Jag bara grät. Blir efter någon timme körd till ett bås och somnar i en kvart innan läkaren kommer och säger jag måste direkt upp till IVA. Jag känner mig svimfärdig. 

IVA tar emot mig och återigen kaos. Infarten har åkt ut. De sticker mig i fötterna, på tummen. Samtidigt sätter läkaren artärnål. Tvättar mig. Byter om. Sätter på sladdar. Tar kontroller. Sätter kateter. Ger mig dropp. Tabletterna i magen skadar mig och för att rädda mig får läkaren sätta en sond ner i näsan till magsäcken för att ge mig kol. Hon berättar det är allvarligt. Att hon är orolig. Jag kan behöva dialys säger hon. 

Men sen vänder det. Får kol i sonden varje timme hela natten: proverna sjunker tillslut och det går åt rätt håll. Jag ligger där på intensiven och paniken inuti är som ett moln runt om mig. Min gamla favorit från PIVA sitter vak men jag somnar och hinner inte hålla mig vaken för att prata. När jag vaknar och får kol nästa gång är hon borta.

Jag trodde inte det var farligt. Jag trodde de skulle skratta åt mig. Säga att jag gjort ett patetiskt försök och bara ville ha uppmärksamhet. Men jag hamnade på intensiven, igen. Och där kanske jag förstod allvaret lite men fortfarande inte fullt ut. För jag dog inte och faran gick över rätt snabbt. Jag har svårt att se att det var så allvarligt som de säger. Kanske en dag jag förstår.

Kroppen mår bra nu. Den fysiska. Mitt inre däremot går sönder mer för varje dag och jag skulle ljuga om jag sa jag är glad att jag överlevde. Det gör så fruktansvärt ont inuti. Och det värsta av allt? Ja jag vill göra om det. 

torsdag 25 augusti 2022

Om det här är allt som blir så dör jag

Håkan var underbar. Jag var lycklig och tårarna rann. jag hulk grät när han sjöng ”min” sång. Men det var fint och raketerna lyste upp mina tårar blandat med glittret på mina kinder. Hans röst gick rakt in mitt hjärta och jag ska verkligen försöka leva för detta. I helgen är det dem två sista och jag vill inte tänka på tiden efter. Det lär bli kaos.



Från lyckan på konserterna blev kontrasten så stor när jag fick komma till PIVA. Av med mina egna kläder. Två personal som glor. Bort med Johanna fram med patienten i rum 6. Mitt jag fanns inte kvar kändes det som och när jag låg där på en avdelning jag aldrig trodde jag skulle hamna på igen var det så mörkt. Det var som att slungas tillbaka till första tiderna. Bältningarna, isoleringen, tvångsinjektionerna. Jag tänkte på Håkan och det jag upplevt dagarna innan men mörkret tar över så snabbt. 



Jag ser fram emot de sista konserterna, samtidigt som jag fasar för dem. För vad gör jag sen? Vad ska jag då kämpa för? Och nu är jag här igen. Bakom låsta dörrar. Som alla höstar senaste tre åren. Jag vill inte. Jag vill inte vara här. Men jag vill heller inte leva.



Det är mitt i natten nu. Snart ser jag Håkan och det ska jag njuta av. 🤍

söndag 24 juli 2022

Det gör ont när knoppar brister

 Nu har det gått en tid. Min skrivlust försvann lite på våren och nu är det redan full sommar. Det har varit kämpigt men har inte haft något direkt val än att ta mig igenom det. Har varit tufft i alla fall. Är hemma över sommaren på permission och har varit på mycket konserter vilket är något av det bästa. I början på veckan blev det lite kaotiskt med en rätt rejäl självskada som jag fick operera och är nu gipsad. Skrämde livet ur mina föräldrar och främst min mamma som fick panik och ringde 112. Fanns ingen ambulans i närheten så hon hjälpte mig ut till bilen och körde mig själv. Jag grät och hon grät och vi hade nog båda två panik. Operationen gick bra och jag ska tillbaka och ta stygnen om någon vecka och sedan blir det tid hos arbetsterapeut också. Det är skönt att vara hemma trots att jag mår dåligt. Med hundarna som slickar tårarna och ligger nära när ångesten blir jobbig.


Värmen är jobbig och blir inte bättre nu med gipsad arm heller. Men snart är det i alla fall Håkan och det ser jag fram emot 💘




tisdag 24 maj 2022

Vårens tankar










 Tiden går och det har varit tyst från mig. Det är tufft. Livet gör ont men jag har inget annat val än att fortsätta. Jag har blivit beviljad boende men vet inte mer än så. Det väntas möten och jag är orolig och rädd. Mår heller inte bra. Sommar och vår är jobbigt av någon anledning. Det var snart gått ett år sedan jag tog överdosen som kunde blivit min död. Ett år. Det är lång tid. Tid jag kanske egentligen inte fått uppleva. Kanske hade 11 juni varit min död och att min familj varit utan mig ett år. Det gör ont att tänka på det men också framtiden. Tankarna i huvudet är inte glada, inte tacksamma för det året som snart gått. Men hur ignorerar jag dem? Hur stänger jag ute vad de har att säga? Jag vill bort från mig själv men jag är fast här i min kropp med min själ. Samtidigt skrämmer döden mig konstigt nog. Ovetskapen av vad som händer. Mörkret. Men så inser jag att inget kan vara värre än idag.. och sen tänker jag på ingentinget. På att inte existera. Att det bara blir svart. Jag är delad mellan mörker och ljus. Vilja och ovilja. Död och liv. 


Men jag lever nu. I denna stund. 

måndag 21 februari 2022

Ocean eyes

Jag ligger här i nattens mörker med en hund sovandes på täcket, med en snarkande syster bredvid. Som snarkar båda två. Jag har spelat Harry Potter. Ätit god middag. Skrattat. Pratat.men ändå är mörkret inuti stort. Ändå ligger jag här i sängen med en klump i magen. Ändå gör ångesten att andningen, som redan är svår, blir värre. Jag får ingen luft och ångesten blir värre och värre. Det är en ond spiral. Jag är rädd att kroppen inte ska orka byggas upp. Att om jag lever till sommaren att min kropp ska säga nej. Att jag då inte kommer kunna stå längst fram på Håkan. Att jag inte kommer klara det som jag så länge väntat på. 

Jag minns mig där på piva när jag köpte biljetterna. Glädjen över att snart stå där igen men covid-19 kom och jag trodde det var kört. Att det inte skulle finnas tid kvar för mig. Jag är fortfarande inte säker på att jag kommer få uppleva det. Och när den fysiska hälsan också blivit sämre gör det ont. En del av mig vill ge upp. Förstöra det som redan känns förstört. En annan vill försöka bygga upp kroppen. Men inte ens det är en självklarhet att det funkar. Jag vet inte vad felet är. Vården vet inte vad felet är och den onda spiralen fortsätter neråt. För får jag ingen luft när jag gör saker slutar jag göra dem. Slutar gå promenader för att slippa känslan av att inte få luft och då tappar jag konditionen. 

Jag vill inte ha det såhär. Jag vill kunna andas som en normal person. Igår när vi var på bio vände sig alla om när de hörde mig andas och jag skäms. Jag trodde inte att det skulle gå så fel av att överleva ett suicidförsök. Om det ens är därför. Att något skadats, att något blivit fel. Kanske är det något annat. Något jag inte vet om. Jag tappar andan i vila. Tänker att jag inte får luft och luften blir svårare att andas in ju mer jag tänker på det. Blir andfådd av att vända mig i sängen. Av att klä på mig. Duscha. Ständigt kämpar jag för att få luft. Hostar upp segt slem. Andas andas andas. Det ord jag tänker på mest är andas. Ironiskt nog var min favorit låt efter suicidförsöket i juni ”andas” med caspar camitz. Kanske var det ett tecken, ett bisarrt skämt som sen skulle gå i uppfyllelse. 

Att något så enkelt och vardagligt son att andas skulle bli en kamp var inte planen. Något så livsavgörande. Mina läppar färgas ibland lila. Och jag känner mig yr. Personal på avdelningen ber mig ibland att ta djupa andetag och i början tog de saturation vilket ibland var lågt men som ökade vid långa djupa andetag och när var still. Nu är det vardag för dem också att höra mig flåsa. 

Men natten är lång. Natten är mörk och tyst. Det som jag gömt undan kommer fram. Blir påtagligare Samtidigt som jag trivs i natten. Skulle välja natt framför vilken tidig morgon som helst. Men jag funderar över så mycket. Minns saker jag vill glömma. Tänker på det destruktiva, tänker på tankarna och blir medveten om dem. Jag kanske inte säger det ofta men det som finns inuti mig skrämmer mig. För en dag tar de över. En dag förgör de mig. En dag vinner de. Kanske inte idag eller imorgon. Men någon gång och jag är alltid beredd på storm. På att stå där ensam i ett regnoväder utan paraply. Ibland känns det som att någon tog med mig på en båt mitt ute på oceanens vatten och lämnade mig där utan flytväst. För så känns ångesten och fan vad jag är rädd. Kanske är det bäst att bara sjunka. Låta mig falla till bottens botten. Och kanske är det där det blir bra. 

lördag 12 februari 2022

Night-tea

Det är mitt i natten. Jag har covid och sitter upp i sängen och väntar på att en kopp te ska svalna lite. Jag testade positivt i måndags och har blivit bättre sen dess. Men ikväll hade jag svårt att somna och när jag nu precis blev trött kom rethostan likt inget förr. Mamma vaknade och jag gjorde en kopp te med agavesirap i. Hoppas det ska hjälpa.

Jag skriver inte lika mycket längre vilket kanske märks. Inspirationen känns inte på top och dessutom händer inget särskilt heller. Pendlar mest via hemma och avdelningen. Mår inte bra psykiskt och jag vet inte om någon från avdelningen fortfarande läser min blogg vilket gör mig lite osäker på ett skriva ibland. Jag skriver en del för mig själv också.

Har försökt föra in en rutin att fylla i lite olika böcker vid 20 inför natten. Om hur dagen varit, hur jag hoppas morgondagen blir. Eller i boken från Jazz där jag ska bli lite klokare på min egna kamp med all psykisk ohälsa. Fick ju också en bok av Sofia med rätt simpla frågor jag svarar på då och då. Känns skönt att fördriva tiden lite så. Varva ner inför natten. Jag är verkligen inne på att fylla i böcker och har hittat flera online jag vill köpa också. Men det får bli längre fram.

Jag är hemma i helgen och ligger (sitter med kudde) i sängen med Nikki och Luna. De tycker jag är stendryg som väcker dem när jag hostar. Men Luna kan med vara dryg så då får hon smaka på sin egna medicin tänker jag.

 Nu ska jag dricka min kopp te och sen hoppas jag på sömn. 

onsdag 12 januari 2022

Overklighet

Orden tappar sin betydelse. Jag tappar betydelse. Allt känns orimligt. Overkligt och värdelöst. Kanske en förklaring på varför jag inte skriver här lika ofta. För även om det ser bra ut finns det baksidor. Jag lever men aj vad ont det gör. 

En personal som jobbade på piva var inne igår och pratade med mig om boken. Blev glad att hon tog sig tid och att hon kom för att säga det personligen. Att mina ord berör. Det var fint.

Annars händer inte mycket. Jag är trött. Återhämtar mig och försöker att inte göra för stor skada. Det gick fel häromnatten men personalen var bra. Försökte förstå vad som hänt efter och visade att hon brydde sig. Dock har jag en konstig känsla inuti. En blandning mellan sorg och ångest. En känsla av att kaos är på väg. Och känslan av våren som är på gång (eller ja snart…) gör ont. Jag känner solens strålar mot huden men allt jag känner är hur jag återupplever tiden efter överdoser. Samma lukt. Samma smak. Känsla inuti. Samma lokaler. Det må låta orimligt men våren skrämmer mig. Något i mig får mig att känna panik och det enda sättet att hantera det på är destruktivitet. Gosar ner näsan i Nikkis päls när jag är hemma och försöker fokusera på det. Det gör ont när knoppar brister och likaså jag