Wild story

 Tiden tickar på något märkligt vis. Höst blev till vinter och vår. Hjärtat i mitt bröst, det slår och slår. Även om det inte varit självklart. Tystnaden här har varit lång men mitt liv har pågått. November bjöd på resa till London, december resa till Vietnam över nyår och in på det nya året. När jag kom hem var jag ensam i några timmar och kunde inte stå emot. Så jag flydde.. hamnade på mava för att sen flyttas till IVA och jag minns inte mycket mer än att jag mådde piss. Infarterna strulade och ett starkt minne jag har är att läkaren på IVA tänder lampan på mitt rum mitt i natten och säger att hon måste få en infart. Nu. Så hon sticker och sticker men inget funkar. Det är något fel på min hud eller mina kärl. Jag är trött och mumlar att hon får sätta CVK och hon blir lättad. Men fy vad ont det gjorde. Jag får lite narkos och slumrar till. 

Efter någon dag kan jag flyttas från IVA till psyk och där är jag kvar. Jag fick en rejäl vårdskada under den vistelsen och var nära att behöva hudtransplantation. Men läkaren sa tillslut att det faktiskt inte behövdes, för jag läkte grymt bra. Men tog två månader tror jag att läka den tredje gradens brännskada jag fått på foten. Det var smärtsamt. Att revidera död hud. Men nu är det helt läkt. 

För några veckor sedan tog jag dock överdoser igen. En som jag känner själv var ett stort misslyckande och helst inte pratar om. För att jag skäms. För det kändes så dåligt gjort. Att jag inte ens kunde ta en ordentlig överdos.. sen någon vecka senare tog jag ytterligare en som jag vet skrämde min familj, rejält. Jag hade kommit till mava precis när jag kraftigt börjar krampa. Tappar andning och medvetandet och de påbörjar HLR. Allt detta ser min syster. Jag blöder ur munnen för jag bitit mig i tungan. Det pågår ca tre minuter innan jag återhämtar mig men flyttas till IVA. Jag minns inte mycket alls. Korta sekunder på mava när de säger jag ska flyttas. Svart. Sen är nästa jag minns IVA och att mamma är där och gråter, Ida gråter och de byts av så att pappa också kan komma in och träffa mig. Sen är det luddigt igen fram tills morgonen. Flyttades till mava sen och var där ett dygn innan jag hämtades av psyk. 

Men jag har börjat vara i min egna lägenhet med min kontaktperson här på avdelningen och även min terapeut ibland när det funkar. Det känns både bra och dåligt. Stelt framförallt. Jag känner mig lite ovan på något sätt. Att vara där. Jag känner inte personalen där och har svårt att se att jag ska kunna öppna upp och släppa in dem. För jag gör ju inte det på avdelningen. Jag är så lite som möjligt med personalen. Jag vill inte ha deras stöd och det kanske låter lite otacksamt men jag trivs inte med att ta hjälp när jag mår dåligt. Jag hanterar mina problem på mina sätt och jag vet att dem inte är bra men det är en vana som är svår att förändra.

Jag har svårt att se hur detta boendet ska fungera. Att det ska gå att jag är så fri som jag är där. Jag hoppas, men är tveksam. Mina tankar är ju inte på att jag ska ta stöd och hjälp när jag behöver, jag kan inte tänka så. Det går inte. Mina tankar fokuserar på möjligheter och jag vet att det skrämmer vissa. Jag vill inte ge upp chansen på att det ska gå bra. Jag är villig att ge det en chans. Men samtidigt vet jag hur nära döden jag varit tidigare och det är alltid med mig. För jag vet att chansen att det ska gå bra är väldigt liten, och chansen att jag istället inte klarar mig, är större. Men jag ger det ett försök.

Ont. 18:01

Tw suicidförsök/ tvångsåtgärder 

Tiden går men gör inte mindre ont för det. Även om vissa saker går framåt, som att jag ska kolla på ett boende nästa vecka, så gör det ont. Hösten har bestått av tre IVA besök. Nersövd i respirator och dialys. Jag var med om något av det värsta i mitt liv som jag också anmält. Rädslan när jag hör personalens röst i korridoren och när jag idag för första gången faktiskt såg henne. Det gör ont. Blicken ner, för ville inte möta hennes ögon som skadat mig så mycket. Jag ville inte överleva någon av gångerna. Gjorde allt i min makt för att slippa. Men jag överlevde. Jag är här fortfarande. Med ännu mer trauman. Ännu mer smärta och ännu trasigare än innan. 

Jag minns hur de gav mig spruta och hur ont det gjorde. Att jag skrek högt tills allt blev svart. Jag minns hur de öppnade dörren, sa att ettan är här med sängen, och jag minns personalen som satt vak som strök mig på ryggen innan de tog tag i mig. Jag minns tårarna, paniken, skriken.. hur jag som aldrig ber om hjälp, aldrig kräver något och inte har gjort under dessa tre år, ber om att få tillkalla läkare eller sjuksköterska men blir nekad. Att jag ligger där fastspänd och skriker och gråter i panik men personalen tar upp sin telefon och ber mig vara tyst. Ringer ett samtal och nämner mitt namn och börjar prata på ett annat språk. Minns hur jag grät.. och grät, inte visste hur jag skulle stå ut med det inom mig, och att personalen som satt vak fortsatte ignorera mig. När min syster senare kom in genom dörren och jag grät i hennes famn när jag låg i den hemska sängen, kände jag mig inte alls trygg. För personalen var kvar. När min syster försökte prata med henne, vägrade hon och sa hon inte tänkte prata om det och vaket byttes ut.

Jag trodde det skulle ta slut där. Att det var över. Jag lugnade mig. Gick med på att ta prover, få hjärtövervakning och dropp. Men proverna var inte bra. Så jag fick köras upp till IVA och väl där kom den där paniken tillbaka. Tårarna rann. De gav mig syrgas och jag minns hur jag desperat försökte undvika den. Deras händer på min kropp gjorde ont och så kom psyk läkaren och sängen, och såklart den personalen som tidigare satt vak. Där brast det totalt för mig och jag har aldrig i mitt liv känt mig så rädd, otrygg och värdelös. Medicin in i infarten och jag försvinner in i en dimma där jag bara har fragment som minnen. 

Mina anhöriga besöker mig och jag hade ont. Räknade ner tills jag skulle släppas och jag var helt väck och hög på mediciner. De skrattade åt mig och när jag fått återberättat vad jag sagt så skrattade jag också. 

Men det har gått en tid sen dess. Det gör tyvärr inte mindre ont idag. Anmälan är skickad. Bitarna i mig är trasiga. Tankarna och minnena gör ont. Jag har ingen frihet kvar och jag har inte sovit hos pappa sen det hände. Mina anhöriga är för oroliga för att det ska gå och läkaren drog ett tag in mina permissioner för det inte var hållbart. Jag önskar jag kunde säga att det är bättre nu. Att tankarna inte är lika intensiva om döden. Men det är dem och även fast jag vet jag är i London om en vecka, känns det så oerhört tufft. Allt gör ont. Så jävla ont. Ensamheten tar över och jag sluter mig från de i min närhet för att inte oroa någon. För att inte lägga över min smärta på andra. För att jag vill göra avskedet så lätt som möjligt för dem. Men jag har ingen möjlighet att dö. Det är omöjligt nu. Jag försöker svara när någon frågar hur jag mår men det är svårt. Vill inte tynga ner någon med min skit. 

Livet gör ont helt enkelt och har gjort ett tag. Ljuset i tunneln syns inte och jag frågar mig ständigt vad jag gör här. Men inget svar, kanske en vacker dag. 

Moln i september

Hon ligger och snarkar i mitt knäveck. Krafsar på mig då och då när hon märker ångesten stiger. Pussar mig i ansiktet och försöker finnas där i denna jävla ångesten. Hon är allt jag någonsin velat ha. På avdelningen är det tomt. Gråten blir en pöl i sängen och inte ens när min favorit sjuksköterska knackar på och öppnar dörren med sin lilla hund försvinner ångesten. Lilla My heter hon. Och hon luktar på mina strumpor och känner doften av annan hund och vill därifrån. Tankarna dras till Nikki där hemma. Men jag ler och ger henne en godis. 

Det är fredag nu och jag borde vara glad. Borde må bra. Jag är hemma och ligger i soffan men tankarna dras till mörker och jag kan känna ångesten i varenda liten cell i min kropp. Den vill ut. Bort. Det är som en hel bisvärm som flyger i blodet. Burrar och svider. Attackerar mitt inre. Jag kan le, skratta men ändå vilja dö. Kvällen innan jag rymde prankade jag pappa. Skrattade och skämtade. Några timmar senare gick min plan i verket och jag kunde dött. Med det sagt vill jag inte oroa någon. För jag har ingen plan just nu. Jag är under ständig kontroll och jag och mamma bråkar när hon följer mig överallt. Jag hör mig själv skrika att bara låt mig vara någon jävla gång jag är fan 25. Men jag förstår. Jag vill bara få vara vuxen och inget litet barn. Kontrollen gör mig galen. Men utan den hade jag nog inte varit här. Kammarrätten avslog min överklagan igår och hur besviken jag än blev var det förväntat. De skriver jag är allvarligt sjuk men jag ser inte det kan handla om mig. De kryddar orden med chili. Strör på det där starkaste dem har. Men jag är inte sjuk? Eller? 

Helgen är här nu och jag ska ta vara på tiden hemma. Försöka överleva utan kaos. Det måste gå. Även om jag inte orkar mer. Även om jag bara vill få försvinna och slippa detta lidandet. Jag måste finnas ett tag till tydligen och så får det väl bli.

Vilken färg har själen älskling?

Tw skriver om självmordsförsök 

Jag förstod inte allvaret. Tablett efter tablett åkte ner i magen och jag kände mig sämst. Jag är patetisk som inte ens kan ta överdos skrev jag till min familj. När de hittade mig var ett antal tabletter nere och jag tänkte att jag inte ens skulle behöva till sjukhuset. Ett misslyckande. Polisen kom och när de hörde vad jag tagit ringde dem ambulans som kom. In i ambulansen efter mycket om och men. Skakade. Kunde inte andas. Kunde inte hålla blicken still. Blir inpackad i ambulansen och började köras. Sjuksköterskan ringde giftinfo och tog kontroller. Ringde akuten som bad dem ta det som prio ett larm på en gång och det snabbt. 

Så sirener sattes på. De körde så snabbt och tårarna rann. Paniken började komma men sjuksköterskan höll min hand när hon inte tog kontroller. In i trauma-rummet med personal överallt. Poliser, läkare, sjuksköterskor. Lyfter över mig, sätter EKG. Försöker sätta infart. Kollar mina ögon. Men paniken tog över. Tårarna blandas med snor och jag som aldrig pratar skrek. Jag vill inte jag vill inte mer nu låt mig gå skrek jag om och om igen. Reser mig från sängen gråtandes och trillar ihop på golvet. Poliserna lyfter upp mig igen. 

Jag hade sån panik. En panik jag aldrig känt men en panik som inte riktigt släpper. De försökte desperat hitta blodkärl men misslyckas gång på gång. Får tillslut ut lite blod som de kan mäta med och får en pvk. Narkos rings, IVA rings och springer ner. Jag vet inte allt som händer. Jag bara grät. Blir efter någon timme körd till ett bås och somnar i en kvart innan läkaren kommer och säger jag måste direkt upp till IVA. Jag känner mig svimfärdig. 

IVA tar emot mig och återigen kaos. Infarten har åkt ut. De sticker mig i fötterna, på tummen. Samtidigt sätter läkaren artärnål. Tvättar mig. Byter om. Sätter på sladdar. Tar kontroller. Sätter kateter. Ger mig dropp. Tabletterna i magen skadar mig och för att rädda mig får läkaren sätta en sond ner i näsan till magsäcken för att ge mig kol. Hon berättar det är allvarligt. Att hon är orolig. Jag kan behöva dialys säger hon. 

Men sen vänder det. Får kol i sonden varje timme hela natten: proverna sjunker tillslut och det går åt rätt håll. Jag ligger där på intensiven och paniken inuti är som ett moln runt om mig. Min gamla favorit från PIVA sitter vak men jag somnar och hinner inte hålla mig vaken för att prata. När jag vaknar och får kol nästa gång är hon borta.

Jag trodde inte det var farligt. Jag trodde de skulle skratta åt mig. Säga att jag gjort ett patetiskt försök och bara ville ha uppmärksamhet. Men jag hamnade på intensiven, igen. Och där kanske jag förstod allvaret lite men fortfarande inte fullt ut. För jag dog inte och faran gick över rätt snabbt. Jag har svårt att se att det var så allvarligt som de säger. Kanske en dag jag förstår.

Kroppen mår bra nu. Den fysiska. Mitt inre däremot går sönder mer för varje dag och jag skulle ljuga om jag sa jag är glad att jag överlevde. Det gör så fruktansvärt ont inuti. Och det värsta av allt? Ja jag vill göra om det. 

Om det här är allt som blir så dör jag

Håkan var underbar. Jag var lycklig och tårarna rann. jag hulk grät när han sjöng ”min” sång. Men det var fint och raketerna lyste upp mina tårar blandat med glittret på mina kinder. Hans röst gick rakt in mitt hjärta och jag ska verkligen försöka leva för detta. I helgen är det dem två sista och jag vill inte tänka på tiden efter. Det lär bli kaos.

Från lyckan på konserterna blev kontrasten så stor när jag fick komma till PIVA. Av med mina egna kläder. Två personal som glor. Bort med Johanna fram med patienten i rum 6. Mitt jag fanns inte kvar kändes det som och när jag låg där på en avdelning jag aldrig trodde jag skulle hamna på igen var det så mörkt. Det var som att slungas tillbaka till första tiderna. Bältningarna, isoleringen, tvångsinjektionerna. Jag tänkte på Håkan och det jag upplevt dagarna innan men mörkret tar över så snabbt. 

Jag ser fram emot de sista konserterna, samtidigt som jag fasar för dem. För vad gör jag sen? Vad ska jag då kämpa för? Och nu är jag här igen. Bakom låsta dörrar. Som alla höstar senaste tre åren. Jag vill inte. Jag vill inte vara här. Men jag vill heller inte leva.

Det är mitt i natten nu. Snart ser jag Håkan och det ska jag njuta av. 🤍

Det gör ont när knoppar brister

 Nu har det gått en tid. Min skrivlust försvann lite på våren och nu är det redan full sommar. Det har varit kämpigt men har inte haft något direkt val än att ta mig igenom det. Har varit tufft i alla fall. Är hemma över sommaren på permission och har varit på mycket konserter vilket är något av det bästa. I början på veckan blev det lite kaotiskt med en rätt rejäl självskada som jag fick operera och är nu gipsad. Skrämde livet ur mina föräldrar och främst min mamma som fick panik och ringde 112. Fanns ingen ambulans i närheten så hon hjälpte mig ut till bilen och körde mig själv. Jag grät och hon grät och vi hade nog båda två panik. Operationen gick bra och jag ska tillbaka och ta stygnen om någon vecka och sedan blir det tid hos arbetsterapeut också. Det är skönt att vara hemma trots att jag mår dåligt. Med hundarna som slickar tårarna och ligger nära när ångesten blir jobbig.

Värmen är jobbig och blir inte bättre nu med gipsad arm heller. Men snart är det i alla fall Håkan och det ser jag fram emot 💘

Vårens tankar

 Tiden går och det har varit tyst från mig. Det är tufft. Livet gör ont men jag har inget annat val än att fortsätta. Jag har blivit beviljad boende men vet inte mer än så. Det väntas möten och jag är orolig och rädd. Mår heller inte bra. Sommar och vår är jobbigt av någon anledning. Det var snart gått ett år sedan jag tog överdosen som kunde blivit min död. Ett år. Det är lång tid. Tid jag kanske egentligen inte fått uppleva. Kanske hade 11 juni varit min död och att min familj varit utan mig ett år. Det gör ont att tänka på det men också framtiden. Tankarna i huvudet är inte glada, inte tacksamma för det året som snart gått. Men hur ignorerar jag dem? Hur stänger jag ute vad de har att säga? Jag vill bort från mig själv men jag är fast här i min kropp med min själ. Samtidigt skrämmer döden mig konstigt nog. Ovetskapen av vad som händer. Mörkret. Men så inser jag att inget kan vara värre än idag.. och sen tänker jag på ingentinget. På att inte existera. Att det bara blir svart. Jag är delad mellan mörker och ljus. Vilja och ovilja. Död och liv. 

Men jag lever nu. I denna stund. 

Februari i bilder

 

Ocean eyes

Jag ligger här i nattens mörker med en hund sovandes på täcket, med en snarkande syster bredvid. Som snarkar båda två. Jag har spelat Harry Potter. Ätit god middag. Skrattat. Pratat.men ändå är mörkret inuti stort. Ändå ligger jag här i sängen med en klump i magen. Ändå gör ångesten att andningen, som redan är svår, blir värre. Jag får ingen luft och ångesten blir värre och värre. Det är en ond spiral. Jag är rädd att kroppen inte ska orka byggas upp. Att om jag lever till sommaren att min kropp ska säga nej. Att jag då inte kommer kunna stå längst fram på Håkan. Att jag inte kommer klara det som jag så länge väntat på. 

Jag minns mig där på piva när jag köpte biljetterna. Glädjen över att snart stå där igen men covid-19 kom och jag trodde det var kört. Att det inte skulle finnas tid kvar för mig. Jag är fortfarande inte säker på att jag kommer få uppleva det. Och när den fysiska hälsan också blivit sämre gör det ont. En del av mig vill ge upp. Förstöra det som redan känns förstört. En annan vill försöka bygga upp kroppen. Men inte ens det är en självklarhet att det funkar. Jag vet inte vad felet är. Vården vet inte vad felet är och den onda spiralen fortsätter neråt. För får jag ingen luft när jag gör saker slutar jag göra dem. Slutar gå promenader för att slippa känslan av att inte få luft och då tappar jag konditionen. 

Jag vill inte ha det såhär. Jag vill kunna andas som en normal person. Igår när vi var på bio vände sig alla om när de hörde mig andas och jag skäms. Jag trodde inte att det skulle gå så fel av att överleva ett suicidförsök. Om det ens är därför. Att något skadats, att något blivit fel. Kanske är det något annat. Något jag inte vet om. Jag tappar andan i vila. Tänker att jag inte får luft och luften blir svårare att andas in ju mer jag tänker på det. Blir andfådd av att vända mig i sängen. Av att klä på mig. Duscha. Ständigt kämpar jag för att få luft. Hostar upp segt slem. Andas andas andas. Det ord jag tänker på mest är andas. Ironiskt nog var min favorit låt efter suicidförsöket i juni ”andas” med caspar camitz. Kanske var det ett tecken, ett bisarrt skämt som sen skulle gå i uppfyllelse. 

Att något så enkelt och vardagligt son att andas skulle bli en kamp var inte planen. Något så livsavgörande. Mina läppar färgas ibland lila. Och jag känner mig yr. Personal på avdelningen ber mig ibland att ta djupa andetag och i början tog de saturation vilket ibland var lågt men som ökade vid långa djupa andetag och när var still. Nu är det vardag för dem också att höra mig flåsa. 

Men natten är lång. Natten är mörk och tyst. Det som jag gömt undan kommer fram. Blir påtagligare Samtidigt som jag trivs i natten. Skulle välja natt framför vilken tidig morgon som helst. Men jag funderar över så mycket. Minns saker jag vill glömma. Tänker på det destruktiva, tänker på tankarna och blir medveten om dem. Jag kanske inte säger det ofta men det som finns inuti mig skrämmer mig. För en dag tar de över. En dag förgör de mig. En dag vinner de. Kanske inte idag eller imorgon. Men någon gång och jag är alltid beredd på storm. På att stå där ensam i ett regnoväder utan paraply. Ibland känns det som att någon tog med mig på en båt mitt ute på oceanens vatten och lämnade mig där utan flytväst. För så känns ångesten och fan vad jag är rädd. Kanske är det bäst att bara sjunka. Låta mig falla till bottens botten. Och kanske är det där det blir bra. 

Night-tea

Det är mitt i natten. Jag har covid och sitter upp i sängen och väntar på att en kopp te ska svalna lite. Jag testade positivt i måndags och har blivit bättre sen dess. Men ikväll hade jag svårt att somna och när jag nu precis blev trött kom rethostan likt inget förr. Mamma vaknade och jag gjorde en kopp te med agavesirap i. Hoppas det ska hjälpa.

Jag skriver inte lika mycket längre vilket kanske märks. Inspirationen känns inte på top och dessutom händer inget särskilt heller. Pendlar mest via hemma och avdelningen. Mår inte bra psykiskt och jag vet inte om någon från avdelningen fortfarande läser min blogg vilket gör mig lite osäker på ett skriva ibland. Jag skriver en del för mig själv också.

Har försökt föra in en rutin att fylla i lite olika böcker vid 20 inför natten. Om hur dagen varit, hur jag hoppas morgondagen blir. Eller i boken från Jazz där jag ska bli lite klokare på min egna kamp med all psykisk ohälsa. Fick ju också en bok av Sofia med rätt simpla frågor jag svarar på då och då. Känns skönt att fördriva tiden lite så. Varva ner inför natten. Jag är verkligen inne på att fylla i böcker och har hittat flera online jag vill köpa också. Men det får bli längre fram.

Jag är hemma i helgen och ligger (sitter med kudde) i sängen med Nikki och Luna. De tycker jag är stendryg som väcker dem när jag hostar. Men Luna kan med vara dryg så då får hon smaka på sin egna medicin tänker jag.

 Nu ska jag dricka min kopp te och sen hoppas jag på sömn.