måndag 4 mars 2019

Call me by your name

Ligger i skrivande stund och kollar på en lgbt-film på viaplay. Har nästan precis börjat men behövde distrahera mig från tankar och känslor. Har haft en jobbig session med terapeuten där vi pratade om jobbiga saker. Om mina tankar. Som jag har just nu. Tänker inte skriva ner dem här (några vet redan om dem) så ni som vet ni vet. Och de som behöver veta vet.

Tänker tillbaka på gamla saker. Som när pappa sa till sjuksköterskan på sjukhuset att jag borde börja röka på. Hennes min efteråt var rätt klockren. Igår åkte pappa Vasaloppet och klarade det. Jag är stolt över honom och hoppas han vet det även om han aldrig kommer läsa det här. Han vet nog inte ens om den här bloggen. Vet att mamma läst men inte pappa.

Saknar Italien. Filmen utspelar sig i Italien. Var ju där i somras. Helt underbart. Längtar tillbaka. Men i sommar kanske jag, mamma och sestra ska till Gotland en vecka! Vi får se

fredag 1 mars 2019

I huvudet på en idiot

Drömmer mardrömmar om saker som hänt tidigare. Kan inte sova. Vaknar och tror det är på riktigt. Men ligger i sängen på behandlingshemmet. Förra helgen var jag i Stockholm och hälsade på min syster med mamma. Mycket trevligt. Skrattade. Åt god mat. Handlade saker jag tyckte om. 

Hade teammöte igår med min kontaktperson och terapeut. Skrev nytt kontrakt i två veckor. Och kom fram till att jag ska (om jag får för läkaren på onsdag) höja en kvällsmedicin igen. Vi har ju gjort drastiska neddragningar på medicinerna tidigare gått från 6 till 0 tabletter. Av en medicin då, och slutat med några andra. Men det känns bättre så. För mådde illa av dem. Men däremot behöver jag min sömn. Så vi ökar igen. 

Nu kommer snart mamma och hämtar mig för helgen. Ska vara hos henne och på lördag ska jag träffa boendestöd första gången. För att lära känna dem innan flytten 

onsdag 20 februari 2019

Vad jag bryr mig om nu

Jag har på senaste inte mått alls bra. Tagit överdoser son gjort att jag spytt blod tillslut. Efter att ha spytt i flera dygn. Svalt saker som krävt röntgen. Och en gång ”operation”. Jag har ljugit för människor och jag har gjort allt för att skada mig och dö. Jag har snott saker från dem jag håller kär bara för att jag ska kunna följa mina tvång att skada mig. Men det måste få ett slut nu. Hur mycket jag än vill fortsätta så är det inte hållbart. Jag sårar människor. Jag gör dem oroliga. Och det är inte med mening. Det är inget jag vill. Jag är väl igenkänd av både akuten, mava, psykiatrin och ambulansen. Alla är inte trevliga mot mig, men jag har nog inte alltid varit trevliga mot dem. Men det sårar när ambulansmännen tror jag gör det för att det är kul att va på sjukhus. Det är inte kul. Jag tar inte xx tabletter för att vara på sjukhus. Jag skär mig inte så jag behöver xx stygn för att va på sjukhus, jag sväljer inte föremål för att sen spendera hela natten på en brits. Och kanske bli kvar dagen efter med och bli sövd. Jag säger gång på gång att jag inte ska ta de där tabletterna igen som jag tagit på senaste. För de gör mig så sjuk. Jag VET att jag kommer spy, tillslut blod. Jag vet att jag inte kommer kunna sova på kanske två dygn om jag tar dem. Men ändå gör jag det. Som tur var blev det faktiskt bättre igen när jag var på sjukhuset sist, fysiskt. Efter sonden sattes och tog ut igen spydde jag inte. Jag kunde efter 3 dygn få i mig vätska och tillslut mat. Utan att spy. Det blir alltid bättre, fysiskt. Psykiskt nej. Jag tvivlar så djävulsk mycket på att det någonsin kommer bli bättre. 7 år har gått. Sen jag fick hjälp första gången. Nu har jag cirka två månader kvar här på behandlingshemmet. Ett år och tre månader kommer jag ha bott här då. Och det som faktiskt är bättre är det sociala och struktur. Jag kan prata med människor, jag tar hand om min hygien bättre. 


Jag vet inte vart jag vill komma med det här. Men kommer jag någonsin bli hjälpt på riktigt, med det som behövs? Det psykiska. Jag tvekar. Hur kan det bli bra? Hur kan jag någonsin bli bra? Säg mig det någon

lördag 2 februari 2019

I den stora sorgens famn

Så nu var det ett tag sen jag skrev, dags igen antar jag.
Jag har varit en del på sjukhus sen senast. Tog en allvarlig överdos samma dag jag började skolan. Och låste in mig så polisen bröt upp dörrarna. Skäms rätt mycket över det. Men min terapeut sa att poliserna gjorde fel, att de skulle väntar några minuter på när boendepersonalen kom. Mådde inte alls bra efter den överdosen. Spydde som en idiot och hade en puls på 140 i vilopuls. Så det blev några dagar på sjukhus med vak från psykiatrin. Sen var det samverkan (sip) och jag fick förlängt tre månader till på boendet. Och valde att flytta tillbaka till boendet igen. så nu bor jag i mitt gamla rum igen.

Det har blivit många självskador efter det med. Men inga skärskador. Utan jag har svalt saker och tagit tabletter. Mest svalt saker. Vilket inte är sä bra. Fick sövas för att göra gastroskopi en gång men de hittade inte det jag svalt så det var lite i onödan. En gång efter jag varit på sjukhuset hela natten rymde jag från akuten. Eller avvek. Sa att pappa skulle hämta mig men gick och köpte tabletter. Och jag försöker påminna mig hur dåligt jag mådde när jag tog de tabletterna förra gången. Jag sa att jag aldrig skulle ta dem igen men det gjorde jag. Så då åkte polisen och mamma och mammas sambo runt och letade efter mig i hela stan. Tillslut insåg jsg att jag inte skulle få i mig alla tabletterna då jag spydde som en idiot så jag gick hem till pappa. Och grät. Tillslut kom polisen och pratade med mig pch körde mig till psykakuten. Men jag blev inte inlagd. Utan fick åka hem till mamma över helgen. Men jag fortsatte skada mig när jag kom tillbaka till boendet. Så nu är min terapeut väldigt orolig över mig. Jag måste göra ett comitment om att inte skada mig på måndag. Jag vill verkligen inte. Vill ju skada mig. Men samtidigt inte. Men all ångest och tvång gör det svårt.

Igår var jag på Ola salos show på rondo i Göteborg. Med the ark låtar. Det var så fint. Och det är sånt jag lever för. Musiken, konserter. Skolan går jag inte i längre, och nu ska jag börja en mer intensiv dbt på boendet. Vilket är väldigt jobbigt då jsg inte tycker det hjälper mkg riktigt. Men jsg har väl inte gett det en riktig chans.

Tack för mig för den här gängen. Låttips: i den stora sorgens famn - Ted Gärdestad

söndag 30 december 2018

Vänta tills våren

Det var nästan ett år sen jag skrev och vet i alla fall att en (hej stephi) läser. Tänkte försöka uppdatera lite i alla fall. Det var ju ett tag sen sist.

Så nu bor jag i Hässleholm (i typ en månad till) bor just nu i träningslägenhet inne i Hässleholm och boendet är lite utanför. Den 4e februari flyttar jag till egen lägenhet i Kristianstad. Fast mamma och pappa vill att jag flyttar hem till nån av dem men det ska jag inte. Har träffat många fina vänner på behandlingshemmen jag bott på. Och fina personal också. Min kontaktperson på boendet i Mora träffade jag för nån månad sen igen och det var så fint att ses igen efter nästan ett år.

Hur det går då, det går sådär jag har varit en del på sjukhus efter överdoser, självskador och annat skit. Inlagd på piva, MAVA, psykosavd fast jag inte har psykos. Men det är väl där det finns plats som jag får vara ibland. För typ två veckor sen tog jag två överdoser inom en vecka så det går inte jättebra just nu. Men jag tränar på det. Att bo själv. Jag får gå i dbt tre gånger i veckan på boendet och sen träffa min terapeut 2 gånger i veckan. Men nu den 7e börjar jag skolan så då blir det nog ingen dbt.
Och snart flyttar jag, men då kommer jag med få träffa psykolog och läkare. Så det känns helt okej.

Jag träffar mamma och pappa mycket oftare i alla fall och det är ju närmare till dem nu. Sen har jag även fått min hund till mig så vi bor tillsammans nu igen. Vilket är väldigt skönt. Har saknat att ha henne hos mig mycket. Det är mycket som händer just nu och både personalen på boendet och min familj är oroliga, och min terapeut han säger det ofta. Att han är orolig för mig.

Får skriva mer sen om vad som hänt under året. Det här var bara lite. Här får ni en bild på min tatuering jag gjorde i somras som får mig att kämpa

fredag 26 januari 2018

Ibland är en lögn det finaste man har

Det var ett tag sedan sist. Jag glömmer liksom bort att skriva. Och så har jag inte riktigt
motivationen till att skriva heller. Men nu kände jag för att titta in en liten sväng. Det har
hänt en del sen sist. Bland annat så har jag fått plats på ett behandlingshem i Hässleholm
som är mycket mycket närmre mamma och pappa än nu. Så dit flyttar jag redan nästnästa
vecka! Men från mitt nuvarande boende (nyckeln) flyttar jag ifrån nästa vecka. Så blir några dagar hemma. Det känns både bra och dåligt. De är ju väldigt duktiga här på nyckeln. Även om jag
hamnat i en liten svacka nu med mycket återfall. Så har de ju hjälpt mig mycket med det sociala.
Som att prata. För det kunde jag knappt när jag kom. Då var jag mest tyst.

Annars då. Förra helgen spenderades på sjukhus efter en överdos. Blev nersövd vilket jag avskyr.
Sen blev det polistransport till Säter och lpt. Och bältning. Fyfan för bältning. Övergrepp är vad
det är. Och dessutom blev jag ordentligt sjuk med feber och biverkningar av injektion. Så jag
krampade och ögonen rullade uppåt så fick någon medicin som verkade snabbt i alla fall.

Imorgon ska vi till Borlänge med boendet och gå på museum. Det blir väl kul. Lyssna på lite musik i bilen och mysa.

Sen var jag ju i Miami också över jul! Det kanske jag har glömt säga? Men var där en vecka med min syster och pappa. Vi hade det jättetrevligt men det skriver jag mer om när jag fört över bilderna från kameran tll datorn

kram på er