Om det här är allt som blir så dör jag

Håkan var underbar. Jag var lycklig och tårarna rann. jag hulk grät när han sjöng ”min” sång. Men det var fint och raketerna lyste upp mina tårar blandat med glittret på mina kinder. Hans röst gick rakt in mitt hjärta och jag ska verkligen försöka leva för detta. I helgen är det dem två sista och jag vill inte tänka på tiden efter. Det lär bli kaos.

Från lyckan på konserterna blev kontrasten så stor när jag fick komma till PIVA. Av med mina egna kläder. Två personal som glor. Bort med Johanna fram med patienten i rum 6. Mitt jag fanns inte kvar kändes det som och när jag låg där på en avdelning jag aldrig trodde jag skulle hamna på igen var det så mörkt. Det var som att slungas tillbaka till första tiderna. Bältningarna, isoleringen, tvångsinjektionerna. Jag tänkte på Håkan och det jag upplevt dagarna innan men mörkret tar över så snabbt. 

Jag ser fram emot de sista konserterna, samtidigt som jag fasar för dem. För vad gör jag sen? Vad ska jag då kämpa för? Och nu är jag här igen. Bakom låsta dörrar. Som alla höstar senaste tre åren. Jag vill inte. Jag vill inte vara här. Men jag vill heller inte leva.

Det är mitt i natten nu. Snart ser jag Håkan och det ska jag njuta av. 🤍

Det gör ont när knoppar brister

 Nu har det gått en tid. Min skrivlust försvann lite på våren och nu är det redan full sommar. Det har varit kämpigt men har inte haft något direkt val än att ta mig igenom det. Har varit tufft i alla fall. Är hemma över sommaren på permission och har varit på mycket konserter vilket är något av det bästa. I början på veckan blev det lite kaotiskt med en rätt rejäl självskada som jag fick operera och är nu gipsad. Skrämde livet ur mina föräldrar och främst min mamma som fick panik och ringde 112. Fanns ingen ambulans i närheten så hon hjälpte mig ut till bilen och körde mig själv. Jag grät och hon grät och vi hade nog båda två panik. Operationen gick bra och jag ska tillbaka och ta stygnen om någon vecka och sedan blir det tid hos arbetsterapeut också. Det är skönt att vara hemma trots att jag mår dåligt. Med hundarna som slickar tårarna och ligger nära när ångesten blir jobbig.

Värmen är jobbig och blir inte bättre nu med gipsad arm heller. Men snart är det i alla fall Håkan och det ser jag fram emot 💘

1 december 2021

Så blev det december. Snön faller utanför fönstret men jag är inom låsta dörrar. Höjdpunkten på förmiddagen blev att öppna första luckan i julkalendern. En kopp te med Muminmammans kraftdryck, vilket behövdes då natten varit lång. Inte kunnat slappna av trots massa medicin. Somnade tidigt imorse och är nu helt slut. Håkan spelar ju på en konsert för att uppmärksamma ungas psykiska ohälsa. Önskar jag kunde vara där fysiskt men jag får kolla på ipaden här på psykiatrin.

Ska bli fint ändå att se honom och få höra honom sjunga. Hjälten min. Om han bara visste hur mycket han betyder för mig. 

Pistol

Som en pistol

Det finns alltid

Nått äkta att 

Hålla fast vid

Ge ingen tid till ånger

Det blir bra vad som än kommer

-

Men blir det verkligen det? Blir det någonsin bra? Jag tror inte det. Ständig inre smärta. Ständigt mörker. Kan inte se mina egna fötter. Faller, snubblar. Allt tycks verka omöjligt men är också just det. Orken har försvunnit. Jag blir trött av minsta lilla. Vara social tar på krafterna och ärligt behövs mycket vila för att ens klara av enkla saker. Borsta tänderna tar emot. Duscha också. Jag skulle vilja säga jag vill kämpa. Att jag vill kriga mot alla dessa tankar och impulser. Idag var jag i förvaltningsrätten och tvångsvården blev förlängd med 6 månader. Jag minns en läkare på piva 2019 sa till mig när de ansökte om förlängning i fyra månader, att ”det är inte säkert du blir kvar så länge”. Jag vet jag var utskriven en två veckors period innan jag fick tvångsvård igen men fyra månader gick. Och sex. Och mer. Jag vill inte vara inlagd. Det är för lång tid. Jag slösar bort mitt liv på psyk. Jag tvingas leva mina sista år ständigt kontrollerad och jag vill inget annat än att dö. Jag tänker ständigt på hur det skulle gå till. Planerar i huvudet. Jag bara önskar jag fick bestämma själv. Det är mitt liv.

Håkan flyttade fram konserterna i sommar och jag går ärligt sönder. Jag lever inte 2022. Gör jag det? Kommer jag få stå där framme och uppleva det? Jag vet inte. Jag vill såklart se honom men tanken på att leva då känns orimlig. Håkan. Du är min hjälte. Ska lägga mig i sängen och lyssna på honom. Försöka ta in orden. Känslorna. Texterna. Du räddar mig så mycket mer än du någonsin kommer förstå 🤍

Det jävliga livet

Stoppar in en blodig tröja

I tvättmaskinen 

Fyller en urinkopp 

Med tvättmedel 

Är det här vad livet har att ge 

Tänker jag

Går in på mitt rum

Öppnar Facebook

Och tårarna kommer 

The ark

Ska 

Återförenas 

Jag kan inte lova att jag lever för att uppleva det

Men om jag gör det

Fan vad jag ska se dem 

Rullande åska

Det var ett tag sen sist. Jag har varit hemma en del sen sist och har även hunnit fylla 20 år!
Det firades hos min moster med mormor, morfar, mamma, syster, kusiner. Vi hade poolparty
och jag badade för första gången inför min släkt sen jag börjat skada mig. Det var väldigt
nervöst men det gick bra. Jag har även varit på Håkan Hellström på bråvalla, örebro och ullevi.
I Örebro rufsade mormor Håkan i håret vilket var lite kul.

Jag och min syster köade 6 dagar till Håkan på ullevi och det var fantastiskt även om vi ställde oss på lite fel ställe. Jag fick en ros av Oscar (basisten). Han såg verkligen till att det var jag som skulle få den vilket var fint.

Jag har även hunnit röntga hjärnan för att se så inget var fel men har inte fått några svar ännu. Lite nervöst är det allt. Men det går nog bra. Lite återfall också sen sist. Så har blivit två vändor på akuten, senast igår. Men inget farligt i alla fall. Nu ska jag försöka hålla mig ifrån det. Även om det är svårt. Jag ska ju trots allt hem imorgon. Mamma kommer och hämtar mig. Så åker vi förbi min moster och kusiner.

Nu ska jag snart ha KPtid får se när jag kikar in nästa gång, men förhoppningsvis dröjer det inte så länge.

Ändrade planer

Det blir ingen hemflytt 1 juli. Efter alla överdoser och självskador har det blivit framflyttat
till sista september istället. Men det känns helt okej. Jag kanske behöver lite mer tid på mig
att bli någorlunda stabilare. Imorgon ska jag även träffa min kontakt på kommunen för att
prata om framtiden. Vi får se hur det går. Är ju inte den bästa på att kommunicera av särskilda
anledningar. Men det vet dem om. Fast det är bättre nu för vi tränat med den selektiva mutismen
på psykiatrin.

Annars då, ska till farmor och farfar i helgen och fira midsommar. Ska hem lite i sommar och gå på Håkan och sen Bråvalla en dag för att se Håkan där också. Mycket Håkan med andra ord men kan
aldrig bli för mycket. Jag och min syster ska köa i fem dagar inför Ullevi spelningen så jag hoppas
vi får bra platser.

Liten uppdatering från lilla mig. Ska försöka bli bättre på det här med att blogga.
Om det nu är någon som tittar in

Vad jag bryr mig om nu, är att från samma säng lyssna till samma regn

  Det är december och det blir mörkt innan en ens hinner räkna till tusen. Regndroppar piskar mot fönstret och jag hinner glömma bort mitt te så det nästan alltid är kallt. Igår var jag på bio och såg Håkan på Ullevi. Kinderna fylldes av tårar, men jag var ändå glad. För när jag såg mig själv där på filmen, så spelar det ingen roll hur ful jag själv tycker att jag var för jag såg att jag var glad, lycklig. Och det var fint. Att sa konserten, innan konserten, från kön, från tälten, och se Håkan. Finaste Håkan. Maggio, Kaptenen, Adam och alla andra fina. Det var så fint. Och jag ångrar inte en sekund att jag köade dem där dagarna, och att bo i en vattenpöl med min syster var inte alls så dumt för att få uppleva den där konserten på bästa sätt.

Och det är tomt i min säng, jag vill hellre vara någon annanstans. Vill vara i samma säng och lyssna till samma regn. 

Tro Och Tvivel

15 december får jag se det igen, inte på samma sätt men jag får se det igen. Kommer inte kunna sitta still i biostolen, kommer gråta, men det gör ingenting. För jag ska få se det igen.

och det gör inte ont, så länge du är med mig

Mvh/ sitter och gråter i min säng

En sommarnatt inte längesen

Tjugotvå dagar sedan jag stod där i publikhavet, vid kravallstaketet. Åh jag saknar det något enormt, jag saknar honom. Jag kommer ihåg att jag inte fick någon luft, han kom gåendes och hans hand rörde vid min. Jag grät, tårarna bara rann. Jag var så lycklig så tårarna gick inte att stoppa. Håkan är det finaste jag vet.
För vad skulle jag egentligen göra utan honom?

Och i slutet på konserten när Du är snart där började spelas, och jag grät och grät, hulkade, försökte få luft. Tjejen bredvid mig tog sin hand om mig och kramade om mig. Det var så fint på något sätt. Glittret på min kind var för längesen borta av alla tårar. Men det gjorde inget, för trots att jag inte fick luft för jag grät så mycket så var det för att jag älskar honom och inte för att jag hatar mig själv så mycket. Jag grät för att han räddat mig, inte för att jag var äcklad av mig själv. Idag gråter jag för jag saknar honom, Håkan. Min hjälte som bara får mig att hänga kvar.