Snälla släck inte ljuset

Det blev svart och jag vaknar och säger jag måste hem till min hund och försöker upprepande resa mig ur sängen för att gå. Likgiltig sitter jag i bilen på väg hem någon dag senare och kan inte svara på enkla frågor. Sen kommer det. Ljuset. Kreativiteten. Orken. Hoppet. Modet att försöka våga. Jag samtalar med mamma om saker jag inte brukar. Går långa promenader. Jag rensar garderoben. Gör listor. Planerar kreativa saker. Åker till stallet. På nätterna har jag svårt att somna trots all vb för tankarna är för mycket. Jag hinner tänka att det kanske är värt det. Att förändra. Känner att det kanske går. Vänjer mig med tanken att se det fina i det vardagliga. 

Men jag vet att jag varit här innan. Planerat och kollat på hundar. Tänkt på framtiden och utbildning. Sagt att jag ska kämpa och fått min pappa att gråta av glädje. Sen vände det och jag har kommit närmre och närmre döden. Jag vet att mörkret kommer. Att tvångstankarna blir starkare när ljuset blir svagare. Jag tror inte på det när IVA läkaren försöker prata vett i mig. Förstår du vad jag säger Johanna? Vet du om att du kan dö trots att vi gör allt för att hjälpa dig? Även om du inte vill dö. Och jag nickar till svar med en klump i magen för jag vill oftast inte dö. 

Samtidigt måste mörker finnas för att ljus ska existera också. Inget ljus inget mörker. Men mitt mörker blir så stort och farligt och jag är inte bra på att be om hjälp när det väl kommer. 

Ljuset kan väl stanna ett tag. Så jag kan samla ork och mod. Lite lite till. 

Wild story

 Tiden tickar på något märkligt vis. Höst blev till vinter och vår. Hjärtat i mitt bröst, det slår och slår. Även om det inte varit självklart. Tystnaden här har varit lång men mitt liv har pågått. November bjöd på resa till London, december resa till Vietnam över nyår och in på det nya året. När jag kom hem var jag ensam i några timmar och kunde inte stå emot. Så jag flydde.. hamnade på mava för att sen flyttas till IVA och jag minns inte mycket mer än att jag mådde piss. Infarterna strulade och ett starkt minne jag har är att läkaren på IVA tänder lampan på mitt rum mitt i natten och säger att hon måste få en infart. Nu. Så hon sticker och sticker men inget funkar. Det är något fel på min hud eller mina kärl. Jag är trött och mumlar att hon får sätta CVK och hon blir lättad. Men fy vad ont det gjorde. Jag får lite narkos och slumrar till. 

Efter någon dag kan jag flyttas från IVA till psyk och där är jag kvar. Jag fick en rejäl vårdskada under den vistelsen och var nära att behöva hudtransplantation. Men läkaren sa tillslut att det faktiskt inte behövdes, för jag läkte grymt bra. Men tog två månader tror jag att läka den tredje gradens brännskada jag fått på foten. Det var smärtsamt. Att revidera död hud. Men nu är det helt läkt. 

För några veckor sedan tog jag dock överdoser igen. En som jag känner själv var ett stort misslyckande och helst inte pratar om. För att jag skäms. För det kändes så dåligt gjort. Att jag inte ens kunde ta en ordentlig överdos.. sen någon vecka senare tog jag ytterligare en som jag vet skrämde min familj, rejält. Jag hade kommit till mava precis när jag kraftigt börjar krampa. Tappar andning och medvetandet och de påbörjar HLR. Allt detta ser min syster. Jag blöder ur munnen för jag bitit mig i tungan. Det pågår ca tre minuter innan jag återhämtar mig men flyttas till IVA. Jag minns inte mycket alls. Korta sekunder på mava när de säger jag ska flyttas. Svart. Sen är nästa jag minns IVA och att mamma är där och gråter, Ida gråter och de byts av så att pappa också kan komma in och träffa mig. Sen är det luddigt igen fram tills morgonen. Flyttades till mava sen och var där ett dygn innan jag hämtades av psyk. 

Men jag har börjat vara i min egna lägenhet med min kontaktperson här på avdelningen och även min terapeut ibland när det funkar. Det känns både bra och dåligt. Stelt framförallt. Jag känner mig lite ovan på något sätt. Att vara där. Jag känner inte personalen där och har svårt att se att jag ska kunna öppna upp och släppa in dem. För jag gör ju inte det på avdelningen. Jag är så lite som möjligt med personalen. Jag vill inte ha deras stöd och det kanske låter lite otacksamt men jag trivs inte med att ta hjälp när jag mår dåligt. Jag hanterar mina problem på mina sätt och jag vet att dem inte är bra men det är en vana som är svår att förändra.

Jag har svårt att se hur detta boendet ska fungera. Att det ska gå att jag är så fri som jag är där. Jag hoppas, men är tveksam. Mina tankar är ju inte på att jag ska ta stöd och hjälp när jag behöver, jag kan inte tänka så. Det går inte. Mina tankar fokuserar på möjligheter och jag vet att det skrämmer vissa. Jag vill inte ge upp chansen på att det ska gå bra. Jag är villig att ge det en chans. Men samtidigt vet jag hur nära döden jag varit tidigare och det är alltid med mig. För jag vet att chansen att det ska gå bra är väldigt liten, och chansen att jag istället inte klarar mig, är större. Men jag ger det ett försök.

Mule

Att få känna fluffig päls

En varm mule

Som söker i fickorna efter morötter

Känna doften av höet

Katterna som stryker vid benen

Höra hästarna gnägga

Få vara med en häst

Som bara är där och inte dömer mig

Det är fantastiskt

-

Igår var jag i stallet. För att träffa Halifax första gången. En liten shettis som jag ska börja ta hand om ibland. Det känns så otroligt skönt att äntligen få vara i stall igen. Att släppa allt en stund. Nu var första mötet nervöst och jag var väldigt orolig för att göra fel. Men jag ska dit på torsdag igen och ska nog gå en promenad med honom då. Har tänkt jag ska klickerträna och köra frihetsdressyr. Han är inkörd men är tydligen lite busig så det vågar jag inte. Men är underbart att äntligen få känna hästdoft igen. Umgås med hästar. Jag hoppas det ska bli bra. Komma ut och få någon liten mening i vardagen. Jag tror det är viktigt. Även om det inte gör att jag automatiskt mår bra. Men jag har verkligen saknat att vara i stallet. Nu på torsdag är ägaren med igen och sen kanske jag får vara där ”själv” om allt känns bra. Mamma har saknat att mocka så hon hänger på och hjälper mig. Men jag tror det blir bra. Det blir lättare när det inte är tvunget varje dag jag måste dit. Och tjejen som äger honom känner vi sen tidigare i min barndom. Nu ska jag snart sova. Är så trött nu för tiden. Och har ont i diverse sår. Dock svårt att koppla av och somna på kvällarna. Säkert för jag sover så länge på morgonen 

Jag blir aldrig fri

Idag lämnade jag gula byggnaden
Sista gången
Jag tänker inte åka tillbaka
Det vet jag

Fem månader sen jag blev inrullad som intoxlarm
Jag är fri
Men ändå så fast
Jag blir aldrig fri

Ett avslut

Idag lämnade jag piva efter fyra långa månader

Nu är jag på en annan avdelning och även om det är jobbigt med ny miljö, personal 

Så känns det okej. Det är inte lika sterilt och finns till och med ett aktivitetsrum

Vänta tills våren

Det var nästan ett år sen jag skrev och vet i alla fall att en (hej stephi) läser. Tänkte försöka uppdatera lite i alla fall. Det var ju ett tag sen sist.

Så nu bor jag i Hässleholm (i typ en månad till) bor just nu i träningslägenhet inne i Hässleholm och boendet är lite utanför. Den 4e februari flyttar jag till egen lägenhet i Kristianstad. Fast mamma och pappa vill att jag flyttar hem till nån av dem men det ska jag inte. Har träffat många fina vänner på behandlingshemmen jag bott på. Och fina personal också. Min kontaktperson på boendet i Mora träffade jag för nån månad sen igen och det var så fint att ses igen efter nästan ett år.

Hur det går då, det går sådär jag har varit en del på sjukhus efter överdoser, självskador och annat skit. Inlagd på piva, MAVA, psykosavd fast jag inte har psykos. Men det är väl där det finns plats som jag får vara ibland. För typ två veckor sen tog jag två överdoser inom en vecka så det går inte jättebra just nu. Men jag tränar på det. Att bo själv. Jag får gå i dbt tre gånger i veckan på boendet och sen träffa min terapeut 2 gånger i veckan. Men nu den 7e börjar jag skolan så då blir det nog ingen dbt.
Och snart flyttar jag, men då kommer jag med få träffa psykolog och läkare. Så det känns helt okej.

Jag träffar mamma och pappa mycket oftare i alla fall och det är ju närmare till dem nu. Sen har jag även fått min hund till mig så vi bor tillsammans nu igen. Vilket är väldigt skönt. Har saknat att ha henne hos mig mycket. Det är mycket som händer just nu och både personalen på boendet och min familj är oroliga, och min terapeut han säger det ofta. Att han är orolig för mig.

Får skriva mer sen om vad som hänt under året. Det här var bara lite. Här får ni en bild på min tatuering jag gjorde i somras som får mig att kämpa

Ibland är en lögn det finaste man har

Det var ett tag sedan sist. Jag glömmer liksom bort att skriva. Och så har jag inte riktigt
motivationen till att skriva heller. Men nu kände jag för att titta in en liten sväng. Det har
hänt en del sen sist. Bland annat så har jag fått plats på ett behandlingshem i Hässleholm
som är mycket mycket närmre mamma och pappa än nu. Så dit flyttar jag redan nästnästa
vecka! Men från mitt nuvarande boende (nyckeln) flyttar jag ifrån nästa vecka. Så blir några dagar hemma. Det känns både bra och dåligt. De är ju väldigt duktiga här på nyckeln. Även om jag
hamnat i en liten svacka nu med mycket återfall. Så har de ju hjälpt mig mycket med det sociala.
Som att prata. För det kunde jag knappt när jag kom. Då var jag mest tyst.

Annars då. Förra helgen spenderades på sjukhus efter en överdos. Blev nersövd vilket jag avskyr.
Sen blev det polistransport till Säter och lpt. Och bältning. Fyfan för bältning. Övergrepp är vad
det är. Och dessutom blev jag ordentligt sjuk med feber och biverkningar av injektion. Så jag
krampade och ögonen rullade uppåt så fick någon medicin som verkade snabbt i alla fall.

Imorgon ska vi till Borlänge med boendet och gå på museum. Det blir väl kul. Lyssna på lite musik i bilen och mysa.

Sen var jag ju i Miami också över jul! Det kanske jag har glömt säga? Men var där en vecka med min syster och pappa. Vi hade det jättetrevligt men det skriver jag mer om när jag fört över bilderna från kameran tll datorn

kram på er

Vi tar oss upp en vacker dag

Det händer egentligen inget speciellt, därav tystnaden. Dagarna går, jag fortsätter kämpa på, jag dricker massvis med te, rider, kollar serier, funderar över framtiden, den läskiga framtiden. För jag kan se en framtid, det är inte svart längre, det finns något där. Samtidigt känns det läskigt, att helt plötsligt ha en framtid, jag som inte skulle leva ska leva, ska fortsätta, plugga, resa, jobba. Även om jag inte vet vad jag vill så är det stort, för mig. Jag ska inte längre dö.

Och så tänkte jag tipsa om lite te med, en fin och ganska kort lista

Att drunkna är inte så illa

Such tumblr, nej men hej på er.
Är så himla bra på att ta tag i saker känner jag. Köpte den här drickan i oktober tror jag och när jag drack den? Jo igår. Tur att den håller länge i alla fall. God var den däremot inte, enligt mig. Men nu har jag provat i alla fall.

Annars då, jag funderar på vilken skola jag ska söka in till, saknar en viss person så jag går sönder, har börjat hjälpa min ''granne'' att rida lite då och då, skulle på feministisk kör idag men blev inställt, har sålt våra getter, träffat Stephi har jag med gjort. Annars händer det inte så mycket faktiskt. Kollar på klipp från Ullevi och gråter lite då och då för jag saknar det och så har jag börjat leta möbler till mitt rum också.

Och måendet, det går upp och ner. Men jag klarar det, jag gör verkligen det. Och fri till slut? Ja faktiskt, det har gått flera månader sen sist. Så säger att jag är fri, för det är en frihet verkligen. Inga mer besök på akuten, inga mer stygn, inget mer blod, inga mer besök på vårdcentralen, inga mer oroliga blickar, inga mer sår. Aldrig. Fri till slut

för tro det eller ej, jag har tagit bussen för första gången på 1,5 år!!

visst, det var jävligt jobbigt och hemskt, och jag mår så himla dåligt, men jag klarade det.

jag kände mig oerhört övervakad, som vanligt, men jag satt kvar, jag hoppade inte av.

Imorgon tar jag den igen, önska mig lycka till!