tillbakablickar

Förra året när mina föräldrar fick veta hur jag mådde hade vi ett ''akut-samtal'' på BUP.
Det var läskigt och ovant, att veta att dem vet. En tjej som jobbade där sa något som gjorde mig så ledsen,
besviken, och arg på mig själv eftersom mitt liv aldrig skulle bli så.

''Men gumman, du är 15. Du ska ha The time of your life nu ju! ''

Samma dag fick jag beskedet att BUP hade förbjudit mina föräldrar att låta mig åka på språkresa, och att en av dem alltid skulle vara hemma med mig. och jag kunde inte låta bli att tänka på det hon hade sagt, the time of my life... nej det har jag inte varit med om. det skulle jag inte få vara med om den sommaren, det vet jag nu.

Om jag ska fantisera mig hur the time of my life skulle sett ut, så blir det faktiskt väldigt svårt. för ibland känns det som att jag glömt vad jag egentligen tycker är kul och vad som gör mig glad. jag kommer inte ihåg vad jag har gjort på somrarna när jag var lyckligare än nu, det är borta.
kanske var jag med kompisar som jag inte längre har kvar,
eller gick på konserter,
eller kanske jag njöt av glass i solen,
ja solen kanske jag njöt av som nu har blivit min fiende.
sommarstugan i Oxelösund, där jag badade kanske, och fiskade, och lekte
jag kanske sjöng, bakade,
var i stallet och red ibland två hästar om dagen

men något är borta, kraften har jag. jag skulle orka. men jag har ingen vilja till något alls längre.allt är ett stort jävla krig. ser man ingen mening med att leva blir hela livet en stor kamp