Lektionen slutar, jag ser hur alla letar med blicken efter sina vänner.
Som de brukar vara med. Jag smiter, springer snabbt ut, ner för trappan in på toan och låser.
Andas ut. Ingen såg mig. Jag är rädd, jag är övertygad att alla vill mig illa.
Det går inte att leva såhär. Alla andra går och äter mat. Jag gömmer mig i biblioteket,
pluggar och läser en bok om en tjej som är på psyket.
Ibland tror jag att jag är osynlig,
att jag inte lever egentligen, utan att jag bara tror det och går runt som vanligt utan att märka.
Hur vet man om man lever eller inte? Hur märker man det?
Allt gör så ont ju, livet skulle vara något fint, någon glatt.
Det här kan inte vara livet,
eller?
Jag känner igen mig i de där tankarna. "Tänk om jag är död och inte har märkt det?"
SvaraRaderaMen livet kommer, man måste tro det. Det är jobbigt nu men livet väntar på oss, kanske runt hörnet eller kanske långt bort, men det finns där och det väntar. Vi ska bara orka kämpa oss dit!
sv: Tack<3