staden jag vill stanna i för alltid

Är framme i borlänge, det är skönt här.
Vackert och så stilla, tyst. Är i Torsång hos farmor och farfar.
Jag borde sova, jag ska sova, men det gör så ont att andas.
När tar sjukdomen i mig paus? När kan den låta mig vila?
Jag vill andas utan att det gör ont, jag vill gå en dag utan att ha ångest,
utan att gråta. Mest av allt vill jag ha någon att krama, någon som tröstar mig,
pussar mina sår, men jag är ensam. jag måste inse det nu