lördag 22 februari 2014

Försöker vara stark när jag går genom motvind

Hjälp mig att förstå, hjälp mig att förstå. Orden ekar där inne i huvudet, ändå är det ett halvår sedan hon sa det. För hur ska hon någonsin förstå? Det är svår att få en människa att förstå sin egna smärta. Ett brustet hjärta, tårar på kinderna och luften som plötsligt tycks vara borta.
Vad ska man säga egentligen? Vad mer kan man säga? Och hur?










På måndag ska mina föräldrar tydligen på möte på BUP och mamma sa ''du måste följa med''. Och jag känner mest nej, jag måste inte alls följa med, jag vill inte följa med. Nej nej nej nej nej viskar jag för mig själv. 











Johanna och Markus kalas står det på ett videoband. In med det, play och vips så är jag där på tv:n.
Piratkalas och skratt. En liten Johanna, en glad Johanna. Vart tog den där lilla tjejen vägen? Som ett bombnedslag kommer det över mig. Jag har en gång varit glad

1 kommentar:

  1. svar: jag vet att jag kommer dö inom tre år för då är jag 24, det är nog hemskaste åldern någonsin. ett år innan 25. och eftersom jag inte ens är klar med gymnasiet kommer det ta iallafall minst två år innan jag kan börja på högskola och jag vet att jag inte kommer kunna hålla mig över ytan tills desss.

    SvaraRadera