Och tårarna rann ner för min kind

Pallrade mig ur sängen efter fem timmars sömn i morse, nästintill ramlade ur den.
Ville inte vakna precis. Vad var meningen med att åka till ortopeden när jag inte hade någon lust?
Jag kom väl iväg tillslut. Tänker inte gå in på det för mycket, inte mer än att jag kom dit och att
mina två veckor gamla sår faktiskt blev sydda. Mer behöver jag inte säga. Det räcker med det dåliga nu,
för nu ska ni få höra på något bra.

Jag gick på bio med familjen, sedan december har de tjatat på mig. Själv har jag varit rädd, speciellt de
senaste veckorna. Jag har mått illa, känt som att jag har behövt spy hela tiden vilket gör det lite värre
att lämna huset. Det är inte kul att spy bland folk och det har jag varit rädd för. Men idag åkte vi.
Vi åt mat ute, jag mådde bara illa lite och så skrattade jag. Det gör inget att mitt ben gjorde så ont, för jag
åkte och det är jag stolt över.

Mindre roligt att mamma och pappa förstörde hela kvällen genom att börja bråka när vi kom hem.
''Ge oss rakbladet'' skriker de på mig. Jag skrattar, jag vet inte varför och säger att
'' aldrig, ni kommer aldrig få det.''