torsdag 6 mars 2014

Jag är redo att dö för att känna att jag lever

Och så var det dags, för det stora mötet. Socialtjänsten, BUP, rektor från min skola, gammal skolkurator,
psykologer, jag och min familj. Det känns så konstigt och jag vill inte ens sätta mig i bilen.
Vill inte dit, vill inte sitta där med ångest över att det är så mycket människor. Redan nu känner jag tårarna i ögonen. Stannar hellre hemma med Nikki.

1 kommentar:

  1. Lycka till, kära du! Ibland måste man göra saker som känns jobbiga, vare sig man är sjuk eller inte. Bit ihop och gå dit, sen ska du vara stolt över dig själv efteråt oavsett vad som sägs på mötet! Styrkekram.

    SvaraRadera