fredag 14 mars 2014

Jag vill inte vara rädd, varför måste jag vara rädd?

Ställer mig på vågen med en stor klump i magen, blundar och vill inte se siffrorna. Det gör ont, men försöker att inte tänka på det mer. Hur mycket jag än intalar andra att siffran inte är viktig får jag inte in det i min lilla hjärna. Dubbelmoralen skaver inuti mig. ‘’du är fin som du är’’ fast jag själv inte kan se en enda fin sak med mig själv precis som jag är.

Jag känner mig som ett ljus som bara vet att det snart tar slut men som bara drar ut på det. Försöker vara positiv, vill vara positiv men det slutar bara med att jag inte är något alls istället. När någon frågar hur jag mår undviker jag frågan, svarar något som egentligen inte är något riktigt svar på frågan. Är rädd för att smutsa ner, rädd för att såra, rädd för att tynga ner någon. Rädd rädd rädd. Det stavas r ä d s l a, jag är rädd för allt beredd på allt typ.

Och att vara ensam en fredagskväll, lördagskväll alla jävla kvällar är en vana. Det är bara så mitt liv ser ut. Pappa frågade något i bilen i måndags om tonåringarsliv och jag svarade ‘’fråga inte mig jag har då inget liv’’ Det är lite så det känns, som att jag lever ett liv som inte finns för det känns inte som ett liv.


5 kommentarer:

  1. Massa styrkekramar finis <3

    SvaraRadera
  2. Johanna du ÄR fin som du är!!! Eller vadå "som du är". Du ÄR fin punkt slut! Du är vacker!

    SvaraRadera
  3. Du är absolut fin som du är! Även fast jag vet hur sjukt svårt det kan vara att se sig själv på det sättet. Massa massa styrkekramar till dig <3

    SvaraRadera
  4. Jag hoppas så innerligt att det blir bättre för dig snart. Jag vet hur svårt det känns när det inte känns som att man har något liv. Att man lever i en annan värld. Utanför den verkliga. Men en dag kommer det att bli bättre. Jag säger det inte för att låta klyschig, utan för att jag äntligen har fått uppleva det. Det har tagit lång tid, kanske också för att jag inte varit redo, men nu har jag äntligen hittat dit. Till livet. Till mig själv. Jag vet att det är skrämmande att släppa in andra. Att våga lita på dem, att de inte vill någonting illa. Men det är viktigt. För de vill bara hjälpa dig. Och man behöver stöd för att ta sig igenom allt det svåra. Allt det som gör så fruktansvärt ont. Jag hoppas att du en dag kommer att våga göra det. För det är värt det. Oavsett hur ont, skrämmande och läskigt det är. Ge inte upp Johanna. Och du, sluta aldrig att skriva. Det är VIKTIGT.
    Stor kram till dig!

    (och förlåt om jag blir för påträngande, du vet ju trots allt inte vem jag är och jag vet inte vem du är... men det här kommer från hjärtat. för jag känner så mycket igen mig i det du beskriver. och det gör ont i mig. för jag vet hur fruktansvärt smärtsamt det är).

    SvaraRadera
  5. Johanna, du är fin. Du är jättefin. Och jag vet att det egentligen inte spelar någon roll vad jag säger för även om folk ger en komplimanger så tar man inte åt sig det om man själv inte kan se det fina med sig själv. Även om det kan vara svårt så försök att tänka på att det finns så många som tycker att du är fin och bra och försök att börja se det med dig själv.

    Även fast jag aldrig har träffat dig så vet jag att du är fin och att du inte förtjänar att må dåligt. Fortsätt kämpa. Du kommer klara det.
    Kramar! <3

    SvaraRadera