Helvetet är vårt paradis

Vi måste prata om hur mörkret tagit över igen. Hur tankarna blivit influerade av det dystra,
trasiga igen. Det finns inget vackert i det, inget att romantisera i viljan att dö.

Vi måste prata om en textrad i boken The Fault In Our Stars. Hur Hazels mamma säger
att Hazel är deprimerad. Och hon säger ''depression is a side effect of dying''.
Vi måste prata om att det gör mig en aning lättnad i själen.

Vi måste samtala om det vackra i livet. En hästmule mot min mun, lukten, en näsa
i hans man, en hand i hans päls. Vi måste prata om den kraften hästarna ger mig.
Om en solnedgång vid havet, en ridtur under en stjärnklar himmel. Konserterna,
Håkan Hellström. Vi får aldrig glömma det fina när det blir mörkt. Aldrig.

Men vi måste också prata om rädslorna. För att bli bortglömd, rädslan för livet, spindlarna.
Rädslan av att bli ensam och för att musiken ska ta slut. För att orden ska ta slut,
min röst ska tystna. Rädslan över samhället. Och rädslan över att ljuset aldrig ska hitta in.

Vi måste till sist prata om slutet. För vi alla vet att det en dag kommer. 
Jorden kommer inte finnas för alltid och då kommer rädslorna ta över. Jag kommer
bli bortglömd, musiken kommer ta slut, orden kommer sluta existera, mörkret kommer ta
över och min röst kommer tystna. 

Men då är vi stjärnor, du och jag, vi.. Och då ska vi prata, om ljuset.
För ljuset, är vi.