Tw. Tvångsåtgärder

Jag vill inte minnas vad som hände. Hur jag kände. Han stod i dörrkarmen och jag tror jag grät. Släckte lampan och han tände den igen. Jag försökte strypa mig i sängen och han och två andra personal slet av det jag virat runt halsen. Jag grät och försökte lämna rummet men han stod där och blockerade vägen. Sa jag inte fick gå ut. Ingen läkare hade bedömt att jag inte fick lämna mitt rum. Han skriker på mig och i hans skrik hamnar spott i mitt ansikte. När jag tillslut ger upp kampen att komma ut från rummet är det för sent och jag ligger i den där jävla sängen igen. Han som skrek på mig sitter i en fåtölj med en tidning i dörrkarmen. Och jag sitter fast. 

Jag kände mig så utsatt. Så liten och skör. Att han jag bråkat med har makten över mig och jag kan inget göra. Jag vet inte hur många gånger jag legat i den sängen. Jag har inte försökt räkna gångerna. Någon gång i huvudet räknade jag den senaste månaden och kom upp i över tjugo. Och då var det nyligen. Alla gånger i säter vill jag inte veta av. Hur de lät mig äta i bältessängen för jag legat där så länge. Alla injektioner som gav mig krampanfall. Hur de stod redo innan de ens träffat mig. De hade redan bestämt att jag skulle bältas. Det var deras rutin. Hur lugn jag än var.

Nu är det inte samma vardag. Inte lika ofta även om det hänt ibland. Kanske har jag mognat. Lugnat mig sedan säter. Kanske gjorde deras tvångsåtgärder mig bara värre. För jag mådde dåligt av hur de behandlade mig. Jag orkar inte med kaoset som blir. Samtidigt döljer jag mer. Skadar mig i hemlighet. Vet inte vad som är värst. Men jag glömmer aldrig vad de gjorde. Jag glömmer det aldrig. För de tog sönder mig. Och jag kan inte bli hel igen. 

Gång på gång frågade jag ”kan du släppa mig”

”Kan jag få komma loss” de sa alltid nej. Och tillslut slutade jag fråga. Tillslut låg jag där bara. Kämpade för att ta mig loss och när timmarna gick låg jag lugn. Men hur lugn jag än var hade de alltid en orsak att låta mig ligga kvar. Jag förstår inte hur de kunde få göra så. Och det gör ont. De anmälde till IVO. Rapporterade hur länge jag låg bältad. Men jag hörde inte ett ord om det. Inte ens när de insåg att de glömt skicka in papperna för min tvångsvård och utsatt mig för tvångsåtgärder trots att jag inte hade tvångsvård. De var bara tysta.

Ibland önskar jag att jag anmält dem. Nu är det försent och jag orkar inte aha fighten. Jag vill bara glömma.