Varning för tvångsåtgärder

Jag ville bara vara fri från allt inuti 

Jag ville bara slippa känna 

Det som krossar min själ i tusen bitar

Slippa tänka tankarna som snurrar

Jag ville bara vara fri

Men fri kommer jag aldrig bli

-

Pappa väcker mig för att ge mig nattmedicinen som jag somnat ifrån. Jag hoppar till och skriker rakt ut när han försiktigt säger mitt namn. Jag är beredd på allt. Varenda liten sekund. Värsta tänkbara scenario. Inte ens i min sömn får jag vila. Drömmarna plågas av remmar, steg och nyckelknippor. Hårda tag i min kropp. Jag ligger där och vrider och vänder. Inte konstigt att jag hoppar till när jag i mina drömmar återupplever allt. Jag kan till och med känna remmarna som då satt runt mina leder. Jag sitter inte fast men det känns så. 

Jag bad gång på gång om att bli släppt tills den dagen jag insåg att det bara var bättre om jag var tyst. Ett klent kan du släppa mig nu tog ingen på allvar. Det var alltid att svar om att jag behövde lugna mig. Att medicinen skulle verka att jag skulle vänta ett tag till. Tillslut tystnade jag. Låg där fastspänd och pendlade mellan att vara borta i andra världar eller att jag grät. Timmarna gick och det spelade ingen roll hur lugn jag var. De hade alltid en anledning att låta mig ligga lite till.

Jag minns en måltid då jag fick äta fastspänd. De tog av remmen runt ena handleden och hjälpte mig sitta upp. Ät nu sa dem och kanske är det därför jag inte tål den sojakorven de proppade i mig då. 

Kroppen är inte där men ibland är hjärnan det. Fast på avdelning nittio rum nio. Med en glugg vid fönstret. En toa likt ett fängelse. Dörrar de kunde låsa utifrån och stänga in mig i. Och så satt de där i dörrkarmen, stirrandes på mig som låg fastspänd i en säng som var fastborrad i golvet. Inte konstigt jag mår dåligt idag. 

Inget har någonsin skadat mig så mycket som psykiatrin gjort. Punkt slut.