Deras stadiga grepp
Om min kropp
Hur de drog av kläderna
Och lämnade mig ensam
På mitt rum
De plockade bort allt
förutom sängkläder och trosor
Och där låg jag i sängen
och grät
Jag är inte där men på något sätt är jag där. Minns hur de en natt kom in på mitt rum när jag satt i ett hörn i bara trosor. För kläderna tog de ifrån mig varje gång jag skulle bli ensam. Jag hade lurat till mig en sak och virade det runt halsen. Och så kom dem. Hämta kniven skrek hon och jag hade panik. De bar mig i endast trosor genom hela avdelningen. De äckliga männen i tv-rummet glodde och jag grät. In på rum nio till den fastborrade bältessängen. Där tryckte de ner mig hårt och spände remmarna. En kvinna tog en filt och la över mina bröst innan sjuksköterskan kom med en spruta medicin och jag minns det så väl. För han tog upp sprutan och ”tog sats” innan han högg den i låret och sprutade in medicinen. Och där låg jag. Naken ung kvinna, fastspänd i en bältessäng på en sluten psykiatrisk avdelning.
Det gör ont att minnas. Det gör så jävla ont att återuppleva allt gång på gång. Hur de behandlat mig. Hur de vårdat mig. Jag mådde bara dåligt och jag försökte aldrig skada någon annan än mig själv. Jag ville bara radera min existens. Men inte ens det fick jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Please, be kind. Jag har ett tungt hjärta. Kram