Jag är självmordsstatistiken

Det sista jag minns är att de sprutar in propofol i mitt blod. Sen är det svart. Jag minns inget på flera dagar. Vilket inte är så konstigt då jag var nedsövd och låg i respirator. Men jag minns paniken jag hade när narkosen kom springandes och jag insåg att de skulle söva mig. Jag låg där på britsen med personal som höll fast mig, grät och försökte ta mig loss. Nyss hade jag varit i akutrummet och blivit tagen som prio ett larm. Läkare som kom. Sjuksköterskor. Alla ville ha olika saker. Men jag ville bara därifrån. 

De höll fast mig och fick ut prover och satte en infart. Lindade den för att jag inte skulle kunna dra den. Jag grät. Det gjorde så ont. Inuti. Jag hörde hur läkaren pratade med giftinfo som rekommenderade antidot. Men jag lät dem inte. Och då sövde de mig. Det blev ohållbart. De kunde inte hålla fast mig i timmar och jag kunde ju faktiskt dö av tabletterna jag tagit. 

Jag vet inte fortfarande riktigt vad som hände på Iva. Jag har fått sagt att jag fick lunginflammation och sepsis. Jag var där längre än vad de räknat med. De brukar skriva dagbok åt personer som är där lite längre men eftersom de trodde att jag skulle vara där kort gjorde dem aldrig det. Men det tog fem dagar innan jag vaknade igen. Och då långsamt. Jag har inga minnen från det. Allt är suddigt. 

Min syster besökte mig på Iva när jag låg nersövd och jag kan nog inte förstå hur ont det måste gjort för henne att se mig så. Ibland funderar jag på hur det faktiskt ser ut, för jag vet ju inte själv. Jag hade inte velat se min syster i respirator på intensiven. 

Mina första minnen är från mava. Personal från psykiatrin som sitter vak. Jag fick ingen luft och jag hade panik. Upp och ner med benen. Kateter. Cvk. Utskällning av personal på mava för att jag bad om medicin för ångesten. Allt gör ont att tänka på men ändå kan jag inte sluta tänka på det. 

Kommer jag dö av min psykiska ohälsa? Kommer jag en dag lyckas ta livet av mig? Kommer jag bli en i statistiken? Kanske.