Vitt och rött (tw)

Det rinner på det vita lakanet. Färgar det rött. Jag ligger där i mörkret och vrider mig av smärta. Tar nattmedicin med blodiga händer. För mörkt för att någon ska lägga märke till det. Försöker sova och slumrar till trots den jävla smärtan. Väcks av att någon står i dörren. Frågar vad jag gjort. Om blodet är nytt. Jag vrider mig när hon tänder lampan. Så var det onda synligt. Får nya sängkläder och tvättade sår. Läkare rings men kommer aldrig upp. Smärtan blir olidlig när sjuksköterskan duttar i såren. Ser hur ont jag har och säger att hon snart är klar. Hämtar Alvedon och zopiklon och så ligger jag här i mörkret ensam med mina demoner igen. Nu är det sovdags men tankarna spökar och jag är trött på detta livet. De ser ett mönster. Ett mönster som pågått i flera år. Hur ska jag förklara det? Jag vet inte själv. Krislistor från förr ligger i kartonger och samlar damm. Det var aldrig ett helhjärtat försök. Alltid en fot i döden. Jag ville skada mig. Jag vill skada mig. Men mönstret är ologiskt. Dumt. Det goda blir tillslut ont och ännu en gång har jag bevisat det.

Ringa mamma

Kolla serie

Lyssna musik

Lyssna ljudbok

Stod det. Följ dessa steg sa dem. Men jag gjorde det aldrig. Jag gör det inte idag. Jag trycker mig ut från dörren som står på glänt. Pressar med all min kraft. Fastnar på mitten mellan liv och död. Här men ändå inte. För i tanken är jag begraven. Djupt under marken. De säger jag lever. Att jag kan få ett bra liv men jag slutade tro på det för flera år sedan. Två år har gått sen jag blev inlagd. Är det ett bra liv? Ständigt tänkande på död och misär. Du frågar vad jag tänker på men jag får inte tänka så. 

Läkare rings men kommer aldrig upp. Tar inte emot hjälpen. Inte mer än Alvedon och zopiklon och nu borde jag försöka sova. Monstret blev matat. För ikväll. Samma visa om och om igen. Jag blir aldrig fri. Aldrig. Frågan är om jag blir fri i döden.