Wild story

 Tiden tickar på något märkligt vis. Höst blev till vinter och vår. Hjärtat i mitt bröst, det slår och slår. Även om det inte varit självklart. Tystnaden här har varit lång men mitt liv har pågått. November bjöd på resa till London, december resa till Vietnam över nyår och in på det nya året. När jag kom hem var jag ensam i några timmar och kunde inte stå emot. Så jag flydde.. hamnade på mava för att sen flyttas till IVA och jag minns inte mycket mer än att jag mådde piss. Infarterna strulade och ett starkt minne jag har är att läkaren på IVA tänder lampan på mitt rum mitt i natten och säger att hon måste få en infart. Nu. Så hon sticker och sticker men inget funkar. Det är något fel på min hud eller mina kärl. Jag är trött och mumlar att hon får sätta CVK och hon blir lättad. Men fy vad ont det gjorde. Jag får lite narkos och slumrar till. 

Efter någon dag kan jag flyttas från IVA till psyk och där är jag kvar. Jag fick en rejäl vårdskada under den vistelsen och var nära att behöva hudtransplantation. Men läkaren sa tillslut att det faktiskt inte behövdes, för jag läkte grymt bra. Men tog två månader tror jag att läka den tredje gradens brännskada jag fått på foten. Det var smärtsamt. Att revidera död hud. Men nu är det helt läkt. 

För några veckor sedan tog jag dock överdoser igen. En som jag känner själv var ett stort misslyckande och helst inte pratar om. För att jag skäms. För det kändes så dåligt gjort. Att jag inte ens kunde ta en ordentlig överdos.. sen någon vecka senare tog jag ytterligare en som jag vet skrämde min familj, rejält. Jag hade kommit till mava precis när jag kraftigt börjar krampa. Tappar andning och medvetandet och de påbörjar HLR. Allt detta ser min syster. Jag blöder ur munnen för jag bitit mig i tungan. Det pågår ca tre minuter innan jag återhämtar mig men flyttas till IVA. Jag minns inte mycket alls. Korta sekunder på mava när de säger jag ska flyttas. Svart. Sen är nästa jag minns IVA och att mamma är där och gråter, Ida gråter och de byts av så att pappa också kan komma in och träffa mig. Sen är det luddigt igen fram tills morgonen. Flyttades till mava sen och var där ett dygn innan jag hämtades av psyk. 

Men jag har börjat vara i min egna lägenhet med min kontaktperson här på avdelningen och även min terapeut ibland när det funkar. Det känns både bra och dåligt. Stelt framförallt. Jag känner mig lite ovan på något sätt. Att vara där. Jag känner inte personalen där och har svårt att se att jag ska kunna öppna upp och släppa in dem. För jag gör ju inte det på avdelningen. Jag är så lite som möjligt med personalen. Jag vill inte ha deras stöd och det kanske låter lite otacksamt men jag trivs inte med att ta hjälp när jag mår dåligt. Jag hanterar mina problem på mina sätt och jag vet att dem inte är bra men det är en vana som är svår att förändra.

Jag har svårt att se hur detta boendet ska fungera. Att det ska gå att jag är så fri som jag är där. Jag hoppas, men är tveksam. Mina tankar är ju inte på att jag ska ta stöd och hjälp när jag behöver, jag kan inte tänka så. Det går inte. Mina tankar fokuserar på möjligheter och jag vet att det skrämmer vissa. Jag vill inte ge upp chansen på att det ska gå bra. Jag är villig att ge det en chans. Men samtidigt vet jag hur nära döden jag varit tidigare och det är alltid med mig. För jag vet att chansen att det ska gå bra är väldigt liten, och chansen att jag istället inte klarar mig, är större. Men jag ger det ett försök.