Mannen i den vita hatten (16 år senare)

Jag känner mig som en klyscha. Värre än någon annan. Du & jag döden. Jag är livrädd för att leva och dödsrädd för att dö. Men vi ska alla en gång dö. Eller vad var det du sjöng Jocke? En sen december sjöng du dem för sista gången och jag förstod inte riktigt känslan men nu gör jag. Fan vad livet är svårt att klara av men fan vad döden skrämmer mig. Ironiskt nog. Så jag flyttar det lilla livet med fyra ben och svans närmare och känner värmen från hennes lilla lilla kropp. För dig måste jag finnas. I alla fall ett tag till. 

Jag vill bara sova inatt. Utan panik. Utan att vakna med täcket bortslängt långt bort på golvet. Utan att vakna arg och förvirrad och klaga på att jag inte hittar tv dosan i sängen innan jag inser det är mitt i natten och att jag inte behöver leta efter något utan somna om. Utan att vakna tusen gånger. Sova och verkligen vakna utvilad. Men det är väl där mycket begärt. Utvilad blir en väl i döden antar jag.