Inatt skulle du ha sovit i min säng men istället ligger jag här helt själv. Min lägenhet har aldrig känts så tyst som när den tanken slog mig precis. Du skulle varit här nu men du är död. Imorgon ska jag se Pernilla utan dig och fan vad ont det gör. Jag ska ha med dig på min tröja. En tröja du skulle fått i födelsedagspresent men inte hann få.
Min älskade vän
Vad du fattas mig
Det gör så ont att du inte är här. Att du aldrig kommer skriva till mig igen. Att livet ska fortgå utan dig här. Jag vill inte ta in att du är död. Vill inte tänka på vad som hänt. Samtidigt spelas det upp i mitt huvud när jag får veta du dött, att de hittat dig. Vad är ett liv utan dig? Jag skrev så många gånger att jag var rädd du skulle dö. Du svarade alltid att du inte kommer dö. Men du dog och hur ska jag klara mig utan dig?
Jag undrar vart du är nu. Om du har det bra och vart du tog vägen när du dog. Jag undrar om du ser hur många som älskar dig och saknar dig och vill ha dig tillbaka. Undrar om du förstår nu hur många du berörde i ditt liv. Jag är så arg på vården som inte hjälpte dig, arg för du ville ha hjälp men nekades gång på gång och nu är du död.
Hur fan ska jag kunna leva utan dig? Jag är trasigare än någonsin nu och allt jag vill är att skriva till dig. Det värker i magen, i bröstet i hela mitt inre. Jag vill vakna imorgon och se du har skrivit igen men det kommer inte hända. Istället ska jag på din urnsättning om en vecka.
Fan vad jag inte vill leva när du inte är här
Jag vill vakna ur mardrömmen som nu är mitt liv. Det har gått en hel vecka utan dig. Sen du tog ditt sista andetag. En hel vecka sedan mamma stod utanför dörren och sa dem har hittat Sofia Johanna och jag föll till golvet och skrek och skrek i flera timmar. En vecka på jorden utan min bästa och närmaste vän. På något sätt har jag stängt av och kopplat bort mig själv och mina känslor. För skulle jag tillåta mig att känna det fullt ut är jag rädd jag skulle försöka ta samma väg ut som du. Jag skyddar mig genom att försöka förneka känslorna som något i mig inte accepterar. För jag känner inte mig bekväm med att vara ledsen när jag inte är själv.
Jag vill ju bara du ska skriva att du är okej och att inget hänt. Att din telefon inte funkade eller internet krånglade. Istället frågar din mamma angående din dödsannons och om jag vill ha någon sak från din lägenhet. Jag brister ut i gråt när jag läser det och låter mig gråta. Vill inte ha saker du ägt istället för dig vid liv. Jag skulle ge allt för att få prata med dig och ge dig en kram. För det finns så mycket jag vill säga och berätta för dig. Istället går jag till kyrkogården och tänder ett ljus i mörkret och gråter i Nikkis päls. Det gör för jävla ont och jag är arg på vården och världen för den är orättvis.
Jag vet inte hur jag ska klara mig utan min Sofia. Utan min tvillingsjäl och den som kände mig tätt inpå djupet. Smärtan är så brutal att jag överväger konstant att skita i allt och börja planera en överdos. För hur farligt kan det vara att komma dit där du kanske är? Det okända är inte alltid dåligt. Jag vill bara ha dig tillbaka och det gör så ont att vara kvar i livet utan dig.
Inatt gråter jag mig till sömns i mörkret på mitt rum. Kudden är blöt av mina tårar och jag önskar jag kunde skriva till dig hur ledsen jag är och hur ont allt gör men du är borta och fan vad ont deg gör. Jag vill inte finnas i min kropp med denna smärta och saknad. Älskade älskade vän
Det är så svårt att skriva och formulera det inom mig. Jag stänger dörren och låter de taggiga buskarna ta mer och mer makt. Min bästa vän frågar hur mår du? och jag svarar att jag inte vet. På ett sätt rädd att få det ur mig, på ett sätt lever jag i förnekelse. Dagarna går i ett. Jag vaknar trött, fysiskt och psykiskt. Med en känsla av att jag vill dagen ska vara slut. Försöker gå bort min oro men går istället runt och är rädd att svimma av. Jag vinglar till och tänker att snart trillar jag men räddar upp det. Rädd att svimma när jag är ute med Nikki. För en gångs skull är det inte andningen. Kanske är det stressen. Att det är så mycket känslor och tankar, i kombination med mycket måsten och för lite ork att ge min kropp det den behöver. Ångesten gör att jag inte kollar på människor jag möter. Har tillräcklig koll bak och fram för om det kommer cyklar, barn eller idioter till bilförare. Jag skulle kunna möta en nära vän men inte lägga märke till det för jag stirrar ner i marken. Jag vill sjunka under marken konstant. Försvinna i mängden. Försvinna allmänt.
Tänk om de jag möter ser tröttheten i mina ögon som stirrar ner? Tänk om de jag möter ser hur äcklig jag är? Hur det kryper in i huden och tar över varje cell av mitt jag? Kan de se att jag gråtit? Kan de höra hur snabbt mitt hjärta slår? Att jag vill stanna och inte gå? Jag kan inte tvätta bort min smuts och tro mig att jag har försökt.
Jag bara hoppas på att lugn snart. Jag gillar trots allt hösten. Kanske måste det göra ont. Men hur står jag ut med smärtan?
Jag hör sirenerna när Nikki trampar sig tveksamt fram på gruset. Håller för öronen men slungas ändå tillbaka. Ilfart. Akutrum. IVA. Propofol. Jag kan inte stänga ute ljudet och tankarna fortsätter vidare till långa resor med handfängsel. Hårda tag. Bältning på rutin.
Vad gjorde jag för fel? Vad gör jag för fel? Än idag har jag känslan av att jag är problemet och alltid varit. Jag har mig själv att skylla på. Som förstörde. Som gjorde saker värre. En del av mig går sönder varje gång på IVA. En del av mig är kvar på avdelning 90 i säter.
Bitarna faller som ett plockepinn.
Jag vill ha höst för då är det accepterat att vara miserabel. Tjocka tröjor. Många koppar te. Virkning. Harry Potter. Kyla. Mörker. Tända ljus och filtar. Jag längtar bort.
Vet ni? Jag vill vara starkare än vad jag är. Inte ligga och känna i hela mig att det hade varit skönt om jag dött. Jag vill fungera och inte fallera. Saker inom mig går utför och jag tar en kopp te och ser mig sjunka. Livet vet ni
