och vem vet, hur länge vi har varandra?

Relationer skrämmer mig. Rädslan av att fästa sig vid någon. Rädslan av att bli lämnad av någon jag tycker om, någon som är viktig. Rädslan av att inte veta hur länge personen ifråga kommer hålla min hand, finnas där. Rädslan av att bli behandlad som en främling av en person som brukade vara ens vän. Det skrämmer mig.

Det är många som lämnat mig dem senaste månaderna, frivilligt. Det är många som helt slutat skriva till mig, och som inte ens säger hej när dem träffat mig. Det är många som inte ens märker mig när jag står någon meter ifrån dem. Det är många som behandlar mig som om jag dog den dagen jag försökte. Och det gör mig förvirrad. Ibland tror jag att jag är död, eftersom dem flesta behandlar mig som om jag var det. Jag skulle inte bli förvånad om någon helt plötsligt gick rakt igenom mig. Utan glad. Nöjd. De som brukade vara mina vänner och som behandlar mig som om jag var död, är inte några vänner. De har svikit mig, rejält. Jag vet inte om jag kan förlåta det. För jag har ofta lagt upp bilder på instagram och skrivit ''jag har inga vänner kvar'' eller liknande. Och de som brukade vara mina bästa vänner, gillade bilderna, skrev inte ett ord. Inte ETT ord. Det sårar mig, att dem inte ens försöker prata med mig. Men kanske är det faktiskt mig det är fel på, och inte dem andra.

(tidsinställt)