alla dessa jävla frågor

Jag hinner ta ett steg in på mellanvården innan frågorna börjar.
Hur mår du? Vill du prata? Pratar du med någon annan?
Är det någon som vet hur du mår? Kan du prata med dina föräldrar?
Säger du till om du vill prata? Är det lättare att skriva än att prata?
Träffar du vänner? Ska det bli kul att åka till Italien?
Är du säker att du inte vill prata om något? Mår du sämre eller bättre?

De vet att jag inte pratar, de vet att jag aldrig sagt ett ord om hur jag mår.
De vet att mina svar alltid har bestått av ruskningar på axlar eller huvud, nästan alltid svaret; jag vet inte.
det vet dem redan. jag pratar inte, har aldrig gjort och kommer aldrig göra. och alla dessa jävla frågor,
ni ska dö. för frågorna gör ingen nytta om jag ändå inte vill svara.

Jag har aldrig varit en person som pratar om mina känslor. Mina föräldrar säger det själva, att jag redan som mycket liten avstod att prata om hur jag känner mig och andra känslor. På så sätt så är jag en person som gärna håller saker för mig själv. För jag ser absolut ingen anledning till att dela med mig av mina tankar, det som tynger mig. För det är mina tankar, inte era. Om jag berättar att jag ofta tänker att jag hatar mig själv så ändrar inte det någonting för mig. Jag skulle fortfarande tänka samma tankar, det blir ingen lättnad för mig. Det blir värre. Jag får ångest av att dela mina tankar, för att det är just mina tankar.