maybe just sad

Skoldagarna har flugit förbi, mitt i en storm. Med en kropp så trasig och sorgsen, 

gick jag steg för steg in i ett liv som brukade vara min vardag. Andetagen som var så svåra att ta,

tårarna som var så svåra att stoppa, rösterna som terroriserade mitt huvud, som vägrade försvinna,

det var svårt. Känslan av frihet för första gången på nästan ett år, det är obeskrivligt.

Men jag tog de där stegen, jag tog fot för fot, andetag för andetag och gick. Med en trasigare kropp

än någonsin tog jag ett steg in i vardagen. Jag är nu en helt vanlig tonåring som går i en helt vanlig skola. 

Men övertygelsen om att jag är övervakad går inte över, att mina klasskompisar vill mig illa det är jag också övertygad om. Jag har bestämt mig för gå ensam i skolan från och med nu, dra mig undan, jag vill inte bli sårad, sviken. Alla verkar vara ute efter att göra mig illa, men jag förstår varför. Jag vet det nu