Lämna

Jag ville säga nej. Förklara att det måste blivit fel. Att det som står i papperna är fel. En helt annan person. Jag ville skrika att nej nej nej jag behöver inte eran hjälp jag behöver inte erat skydd. Men jag satt still. Med blicken ner och munnen stängd. Bet mig i kinden. Ingen förstår att det inte är jag. Att jag inte är den personen de pratar om. Eller? Är jag så sjuk som de får det att låta? Riskerar jag att dö vid lite mer frihet? Skadar jag mig så allvarligt som de säger? För jag ser det inte. Ärren som fyller min kropp är bevis på att jag förlorat och inget annat. Jag har inte varit stark. De säger de är rädda jag ska dö. Inte existera mer. Jag säger inte hur den tanken både ger mig lugn och oro. Jag ligger här i sängen på avdelningen och lyssnar på musiken jag vill ha på min begravning när jag inser jag ligger med en klump i magen. Vill jag leva? Nej. Vill jag dö? Kanske. Vill jag må såhär? Nej. Men jag tar mig aldrig ut. Döden ger mig både lugn och oro. Över vad som händer. Alla jag lämnar kvar. Som kommer beskylla sig själva för de inte gjorde mer. Sa att de älskade mig flera gånger. Kramade mig. Fick mig att le. Nikki som för evigt väntar på att matte ska öppna dörren och leka med hennes bollar. Aldrig mer sova bredvid henne. Det gör ont och jag gråter av tanken. Jag vill inte leva men ska jag lämna alla kvar? Jag ser inget annat val. Men jag vet inte. Just nu gör allt ont. Så jag stannar ett tag till. Tar dag för dag. Minut efter minut. 

Se men inte röra

Ni får se men inte röra

Det djupt inuti

Ni ser djupt in i min kropp

Fettvävnad ibland muskler

Men ni får inte röra

I alla fall inte det som är djupare än så

Ni får ta på det på ytan

Se det onda och vårda det

Men när vi kommer djupare 

Vänder jag mig bort

Vill inte ni ska se

Hur mörkt det är

Vill inte ni ska se

Hur hemsk jag är

Det fysiska är lättare

Att ta på

Men det psykiska 

Är det som gör ondast

Ni kanske tror er se

Ni kanske vill ta på det

Men öppnar jag dörren till det mörka

Så förstör jag även er

Så ni får se

Men inte röra

För jag färgar av mig

Av det oändliga mörker inombords 

Såg du månen nu ikväll?

Någon skriker utanför fönstret. Klockan är noll noll, noll fem och bara jag är vaken. Bredvid mig ligger min kära syster. I djup sömn. Omedveten om att jag kommer väcka henne efter detta inlägg. Nikki snarkar högt. På avstånd kan jag höra musik. Ungdomar som har fest. Jag har aldrig varit på fest. Aldrig blivit full. Om vi inte räknar den gången jag drack handsprit.

Covid verkar inte existera för dem utanför mitt fönster. De skriker. Och sjunger med i musiken. 

Kanske ville jag passa in någon gång. Kanske ville jag festa likt mina vänner gjorde. Men det blev inte så. När mina klasskamrater drack sig fulla låg jag på slutna avdelningar. Och när gymnasiet började och jag hoppade av efter ett självmordsförsök fortsatte deras liv. Men mitt då? Jag sjönk djupare och djupare ner i destruktiviteten. Jag passade inte in längre. Vänner slutade höra av sig och när min klass jag hade börjat i tog studenten bodde jag på behandlingshem. 

Inte för att jag passade in innan allt det här. Jag var alltid det udda fåret. Från början. Dagis hjälpte jag mina kompisar att knyta skorna. Nollan var jag blyg och fick alltid höra att jag skulle prata mer. Åren gick vi blev fjortisar, eller ja mina kompisar blev. Själv var jag emo barnet som lyssnade på Sofijah och ville dö. Hade väl någon kort fjortisperiod men den varade inte länge. Ny skola och jag försökte i början att passa in. Men tillslut färgade jag mitt svarta hår rosa och gick med kigurumi till skolan. Folk på bussarna glodde ner mig men jag skulle minsann inte skämmas. 

Jag var udda. Jag har alltid varit udda och kommer alltid vara. Sen blev jag sjuk och plötsligt var jag den sjuka. Jag tappade min identitet. Jag var inte längre jag. Johanna. Jag var ”hon som har psykisk ohälsa” jag var ”hon som försökt ta livet av sig under skoltid”. Visst att jag fanns kvar bakom allt det där. Men människor såg mig inte som den jag var längre. De såg inte insidan. 

För hur trasig jag än varit och är så är jag alltid Johanna. Jag tappade en del av mitt jag men jag vägrar att vara bara min psykiska ohälsa. För det finns mer än just det. Jag är inte bara psykisk ohälsa även om den tar över väldigt starkt. Jag är också hon som gillar att måla, sjunga, gå på konserter, spela piano. Som älskar min hund. Som gillar hästar. Som gillar att vara kreativ. Det finns så mycket mer där bakom.

Och alla dessa tankar kommer från de där ute i natten. Som festar och skrattar. Jag var aldrig som dem. Men egentligen, jag tror inte jag missade så mycket.

Godnatt  

Ur ett helvete

I allrummet 

På avdelning 90

En tjej kommer fram

Slänger sitt glas vatten

I huvudet på mig

Jag i chock

Går därifrån

Utan att säga ett ord

En skötare ser 

Vattnet som droppar 

Ger mig nya kläder

En dag efter 

Hon ber om förlåtelse 

Jag log 

Novembers sista dagar

De har det sa trevligt
Jag vill inte ha det trevligt på psyk

Jag smiter igenom ett fullsatt tv rum
Där de diskuterar choklad
Jag tar mitt tevatten från matsalen
Och smiter förbi igen
De skrattar och pratar
Verkar ha det trevligt, för att vara psyk

Men jag vill inte hitta vänner på psyk
Jag vill inte ha en gemenskap här
Vill inte umgås och behöva vara social
När jag inte borde vara här

Mamma och pappa tjatar på mig
Att vara ute mer i de allmänna utrymmena
Även personal
Men jag ligger hellre i mitt mörka rum
Än det, faktiskt

Och visst är det bättre att ha trevligt på psyk
Än att bli traumatiserad
Men det känns fel när personalen skär upp en brieost till kvällsfikan
Något är inte som det ska

Kanske är det jag

en klump i magen

det skaver och det gnager där inne,
alla dagar, hela tiden.
ont gör det, och det tar krafterna.
och jag vill inte känna det mer, jag orkar inte känna,
jag vill inte känna det nå mer, bort med det.

klasskompisarna frågar om jag inte ska med och äta,
jag säger nej, jag orkar inte.
demonerna säger nej, demonerna säger att de vill döda mig,
att de vill mig illa, att någon förgiftar maten, att någon kommer skada mig,
jag lyssnar, men ångrar mig efteråt, för vad hade det spelat för roll om jag dog?
dö är bra, döden är fint, döden är min vän. jag vill bli fri

maybe just sad

Skoldagarna har flugit förbi, mitt i en storm. Med en kropp så trasig och sorgsen, 

gick jag steg för steg in i ett liv som brukade vara min vardag. Andetagen som var så svåra att ta,

tårarna som var så svåra att stoppa, rösterna som terroriserade mitt huvud, som vägrade försvinna,

det var svårt. Känslan av frihet för första gången på nästan ett år, det är obeskrivligt.

Men jag tog de där stegen, jag tog fot för fot, andetag för andetag och gick. Med en trasigare kropp

än någonsin tog jag ett steg in i vardagen. Jag är nu en helt vanlig tonåring som går i en helt vanlig skola. 

Men övertygelsen om att jag är övervakad går inte över, att mina klasskompisar vill mig illa det är jag också övertygad om. Jag har bestämt mig för gå ensam i skolan från och med nu, dra mig undan, jag vill inte bli sårad, sviken. Alla verkar vara ute efter att göra mig illa, men jag förstår varför. Jag vet det nu

kaosartad panik

Det har varit fullt upp, kaosartad panik typ.
Skolan är okej, kanske, lite paranoid. vågar inte vara med människor, blir liksom rädd ja
så himla svårt att förklara! Dessutom vet jag inte om ni vill läsa om sådant här.

Jag har gitarrlektioner 50 minuter i veckan och piano i 25 minuter, och det gillar jag. (även fast jag är supernervös!!!) Musik är det bästa jag vet, det är underbart.

(såhär såg jag ut igår)

typ så

typ så ser nästa vecka ut, vill inte

(och nej döö är inte seriöst men ändå)