Läkarsamtal, magont, illamående, skakig av nervositet och ångest,
pillande och bitande på naglar, tiotusen tankar som snurrar runt i huvudet.
Försöker tyda vad som sägs, försöker lyssna, fastnar i tankarna, anstränger mig
men misslyckas. Frågor som får ryckningar på axlarna som svar, blicken är riktad
mot golvet. Det jag uppfattade av hela samtalet, som jag kommer ihåg är att jag
ska få medicin för psykos. Fråga mig inte varför, för jag vet inte. Jag lider inte av
psykos ju? Det är konstigt, det känns konstigt. Läskigt på något sätt, jag hatar medicin.
Små små piller som ska ner i kroppen, eller stora piller också för den delen.
Jag är så rädd för psykiatrin, sjukhus, läkare, BUP, människor. Varför känns
det som att de vill göra mig illa? Varför har jag så svårt att lita på människor?
Varför blir jag som fast frusen i samtal? Varför fungerar inte språket?
Jag är trött på att vara trött, trött på att inte kunna prata, trött på att gråta på kvällarna,
trött på att må såhär jävla dåligt.
ge inte upp fina du
SvaraRaderaTycker det är så tråkigt att de slänger på en mediciner så lätt, jag vet inte hur många anti psykos mediciner de gett mig men jag lägger dem bara i skåpet. Hoppas du hittar någon du kan lita på, för mig tog det många år men trivs äntligen på psykiatrin även om jag har en lång väg kvar innan jag vågar prata.. Är som dig, tittar ner i golvet, rycker på axlarna.. Kämpa på! Du fixar det här! <3 och ta inte emot vilken medicin som helst, ifrågaställ varför du ska ha den osv osv. Kram
SvaraRaderaJobbigt men nya mediciner, hatar de också. Men hoppas den hjälper! Var rädd om dig, fina. <3
SvaraRadera