Men jag är bara rädd, rädd att när ni ser mig rakt i ögonen att ni ska se det jag ser.
Se hur smutsigt och fult det som kallas livet blivit, se det som jag ser när jag kollar på mig själv.
Allt det fula, allt det hemska med mig själv. Att ni ska förstå att jag inte är en bra människa,
jag är så rädd. Så jag blundar hellre, undviker ögonkontakt, allt för att andra ska slippa se
det som jag ser. Den bittra sanningen kanske gömmer sig där i mina ögon och det enda
som behövs för att helvetet ska släppas ut och alla ska förstå kanske är en sekunds ögonkontakt.
Vet hur det är <3 Jag kan inte säga nåt mer än fortsätt kämpa, du är värd allt, det allra allra bästa är du värd och det väntar någonstans i framtiden på dig.
SvaraRaderasv: Jag önskar också att hon skulle fatta, men jag vet att jag måste sluta hoppas, men psykologen säger att jag inte ska ge upp med henne än och så ger jag det en chans till (alltid en chans till) och det blir bara värre. Så jävla lättlurad.
Jag ska iallafall träffa en kompis idag och försöka berätta lite, så jag hoppas det blir en fin eftermiddag/kväll. Fast jag är rädd.