tisdag 3 december 2013

Från bästa vänner till nån man inte känner

Jag gick från att vara en populär tjej med många vänner till en osynlig tjej med noll vänner.
På mindre än ett år förlorade jag alla vänner som jag trodde skulle stanna kvar. En och en
lämnade de mig för att jag blev inlåst på psyket, för att jag mådde så dåligt inombords
att jag ville avsluta mitt liv. Jag kanske stängde dem ute, jag kanske inte svarade på sms
när jag låg där inlåst och grät och skadade mig själv på sjukhuset. När mina föräldrar
till och med tog bort min telefon i några månader så känns det ändå som att det är mitt
fel. Att jag valde att stänga ute dem vilket ledde till att de helt enkelt inte orkade med
mig längre.

Det som gjorde mest ont var klassresan det året, när jag efter cirka 6 månader ifrån klassen
kom tillbaka för att resa med dem för att mina föräldrar trodde att det skulle hjälpa.
Ensam gick jag på bussen och satt mig själv för att se om någon skulle säga något till mig,
se om de som varit mina allra bästa vänner som sa att de alltid skulle vara där för mig
skulle hälsa. Det gjorde dem inte, inget ''Hej Johanna'', inte ett ord. Tystnad.
Där och då förstördes nog alla mina relationer i framtiden, för jag kan bara inte lita på någon
efter det.

Hur kan man gå från bästa vänner till någon man inte känner?
jag fattar inte

6 kommentarer:

  1. Vad sjukt.. :s
    Folk suger.. Men jag tror att folk blir bättre personer när dom blir mognare

    SvaraRadera
  2. Jag var med om nästan samma sak själv men min närmaste vän stannade kvar och då insåg jag väl att hon var en äkta vän, men det gör ju ändå så ont. Jag hoppas att du kan se att det finns goda människor där ute och att du kommer kunna lita på folk igen, kanske inte lika mycket, men det går om du vågar tro.. kramar på dig! :D

    SvaraRadera
  3. Usch :( Men jag tror att de inte visste hur de skulle vara, rädda att göra eller säga fel och då vågade de inte närma sig dig alls. Tror jag. Folk blir så rädda när de blir osäkra.

    sv: Förlåt, jag vill inte oroa folk, förlåt <3

    SvaraRadera
  4. ursäkta med vilka svin! Du förtjänar så mycket bättre vänner än så, hoppas du vet det johanna! :(

    SvaraRadera
  5. Samma sak hände mig. Fast de gick inte i min skola. Efter att jag fick min diagnos och flippade ur totalt så stod jag helt ensam. Så jag fattar hur ont det gör. Men du har oss, vi kämpar tillsammans. <3

    SvaraRadera
  6. Åhfy, sånt är så himla himla vanligt. Och det är hemskt. Jag tror att det är för att de är rädda att göra fel så då gör de ingenting alls, men det gör ju inte mindre ont för det.
    Du är stark, kämpa på!

    SvaraRadera

Please, be kind. Jag har ett tungt hjärta. Kram