Jag hatar den, avskyr. Som en krypande känsla av ensamhet under huden
oavsett vart man är. Konsert, skolan, i en affär.
Alltid där, alltid ensam. Lämnad,
att mitt i en lektion vakna upp fast man inte somnat och bara komma ihåg,
minns hur ensam man är. Bara sådär, sekunder
Helt omedvetet är känslan där.
och du bara stirrar ut i luften, på alla andra människor men ingen ser tillbaka.
Du bara letar efter någons ögon som ska möta dig men inga ögon ser åt ditt håll.
Det gör ont och det spelar ingen roll vart jag går för känslan går med mig
Så himla fin blogg du har. Och du är också fin. Hoppas du mår bra och att den här kommentaren blåser bort lite av det onda.
SvaraRaderaSå fin du är! Älskar din blogg! Kämpa på
SvaraRaderaKänner igen. Kramar!
SvaraRadera