torsdag 2 januari 2014

It's scary what a smile can hide

























Tänker att jag borde mejla, borde skriva. Sen kommer jag på att hon inte bryr sig och då känns allt bara så
meningslöst. Orden spelar ingen roll, det är bara tomma ord och de betyder ingenting för psykologen.
Orden: jag går under, jag orkar inte mer, jag är rädd för mig själv, jag tänker ta livet av mig är inte viktiga.
Det är bara bokstäver för henne, hon vill inte veta vad som pågår egentligen och det märker jag. Hon vill
inte hjälpa. Det är skillnad på att vilja hjälpa någon, att man bryr sig och att man bara är nyfiken.

Jag gråter, flera gånger om dagen. Den där klumpen och den där paniken har aldrig varit större. Hur överlever man det här? Hur bestämmer man sig för att man vill? Hur säger man till någon att man inte orkar längre, att man ger upp? Jag önskar ibland att någon tvingade iväg mig till barnpsyk och la in mig för det
här funkar inte men jag kan inte ta det där steget själv. Jag vill inte bli inlagd samtidigt som jag vill ta en paus
från det här.

varför måste allt vara så svårt?

4 kommentarer:

  1. För ungefär två år sedan sa jag just det "jag vet inte vad som är bäst för mig själv längre, jag kan inte ta beslut själv". Det destruktiva och friska slogs hela tiden men jag kunde inte ta det steget själv. Det slutade med inläggning och även om jag inte var överlycklig över det så resulterade det i mycket bättre hjälp än den jag hade fått innan. Våga ta steget. Du behöver inte säga vad du vill, för det kan vara svårt att veta. Men våga ta steget att säga just det, att du inte kan besluta själv, och låt någon annan som är mån om din hälsa besluta åt dig. Du förtjänar att må bra.

    SvaraRadera
  2. Om du kan bli inlagd så försök att bli det - även om du inte vill! När jag blev inlagd så ville jag det absolut inte (jag var iofs över 18, men ändå) Det var det absolut bästa som någonsin kunde ha hänt mig. Jag börjar nästan få ordning på mitt liv nu. You go girl! Jag tror på dig :)

    SvaraRadera