måndag 13 januari 2014

Jag är ett tappat självförtroende

Försöker andas, ta det lugnt och inte göra något dumt.
Vad händer med mig? Jag vet inte, vill jag ens veta?
Pappa kommer in i sängen, sätter sig och säger att kuratorn har ringt.
Det går några sekunder innan jag hinner höja musiken i hörlurarna till 100 och börjar skrika,
ytterligare några sekunder senare gav jag honom en spark. Känner fortfarande att jag mest
av allt bara vill slå till honom. De är så irriterande, går på toa. Tio sekunder senare frågar
de utanför dörren vad jag håller på med. Sen frågar de flera gången innan jag hinner komma ut.

''Johanna, Johanna?''
''Var är Johanna?''
''Vad länge du är på toa Johanna''
''Är det bra?''
''Vad håller du på med?''


4 kommentarer:

  1. de är ju bara rädda om dig, fina fina vännen. vi med. åh vad jag önskar att jag kunnat fara och krama dig.

    SvaraRadera
  2. svar: kristians bok är himla fin, men deppigheter är jobbiga just nu. blö.

    btw: verkar som att jag inte kan gå på håkan i år, men jag kommer ju sitta utanför iallafall & undrar om du vill träffas ändå? kanske innan eller efter?

    SvaraRadera
  3. Känner igen. Mina föräldrar var också oroliga när jag var på toa "för länge" förut (när jag mådde väldigt dåligt). Styrkekramar!

    SvaraRadera