tisdag 25 mars 2014

Jag har inga starka armar att bära dig på

Jag tror inte det var deras mening att ge mig en känsla av att jag blivit övergiven,
lämnad med mina mörka tankar, lämnad med det destruktiva.
Men det var väl så det blev bara. Att jag nu är ensam, på riktigt, ensam. 

Ingen att skriva till, ingen att prata med förutom mig själv. 
Att forma ord med läpparna är för svårt, att säga ett ynka litet hej. 
Jag har diagnosen socialfobi, det innebär att jag har det svårt i sociala situationer.
Svårt att prata, svårt att veta hur jag ska göra socialt, vad är normalt? 
Jag har aldrig fått behandling, eller hjälp, eller ens fått höra något om den diagnosen sen
de sa ''du har socialfobi, vi sätter den diagnosen nu'' tack och hej nu pratar vi aldrig mer
om det. Okej?

Men när det enda sättet för mig att kommunicera på har varit i skrift och det tar bort det,
av en anledning jag inte förstår faktiskt. Då känner jag för att lämna rummet med att smälla
igen dörren i deras ansikten och springa så långt därifrån som möjligt. Och det hade jag
gjort, om jag bara hade kunnat röra på mig, inte varit sådär paralyserad i alla jävla sociala
situationer som bara finns. När de säger

- Johanna, såhär är det. Vi kommer inte läsa dina mejl längre, det hjälper inte när du skriver
att du behöver hjälp för att du skadat dig. Det hjälper inte, och därför om du skickar mejl
kommer jag aldrig läsa dem. Du får prata med dina föräldrar istället.

och jag tänker; ja men visst, jättebra! Då hade jag ju mejlat dig om jag kunde säga till
mina föräldrar själv, eller hur? Och då hade jag kanske dött i blodförgiftning den där gången
ni ville sätta LPT och skicka poliser, då hade jag väl få kunnat dö redan där och då?

Den sjuka sidan av mig tycker det är jättebra, att jag inte ens kan kommunicera nu. Att jag
nu är tvungen att hålla allt inom mig tills jag exploderar och försvinner. Nu kanske jag får
blodförgiftning och dör på riktigt. 

Medans jag, Johanna som inte är sjuk. Hon som tycker om att gå runt i klänningar, dricka te, 
gå på konserter, rida, tycker det är hemskt. För vadå? Har alla mina mejl handlat om 
självskador? Nej verkligen inte, jag har skrivit viktiga saker. Innersta känslor, tankar,
frågor. 

Men nu har de knutit mina armar, för nu kan jag inte skriva längre, nu kommer det eka tomt.
Nu kommer de inte höra ett ord från mig, och de får skylla sig själva. För nu har de på riktigt
tagit bort min röst, mina ord.

6 kommentarer:

  1. Men vad fan? Varför gör de så? :(
    Alltså jag förstår ju på ett sätt, de tänker väl att du ska "tvingas" prata med dina föräldrar istället. Men då hade du ju redan gjort det? För även om det "bara" är ett mejl så berättar du ändå för någon att du behöver hjälp. Du kanske behöver hjälp och tips och stöttning i hur du ska kunna prata med dina föräldrar om det är så, inte bara att du inte ska mejla mer. Åh jag blir så irriterad :(

    Massa kramar <3

    SvaraRadera
  2. Men åh vad oigenomtänkt... För mig har mejl, brev och sms också varit livsavgörande då jag har selektiv mutism och inte alls kunnat prata när det varit meningen. En behandling, eller all hjälp överhuvudtaget egentligen, måste ju vara anpassad till inidividen. Då kan ju mejlkontakt vara en jätteviktig del i ditt arbete för att må bättre. Kommunukation via mejl är ju mycket bättre än ingen kommunikation alls! Finns det något du skulle kunna prata/skriva till och låta den personen prata med den du haft mejlkontakt med och låta den förklara hur viktigt det är för dig? Kram

    SvaraRadera
  3. Jag hatar när dom inte förstår hur viktigt det är att få skriva när man inte kan prata.

    SvaraRadera
  4. idioteridioterIDIOTER..ta hand om dig vännen! kramar!♥

    SvaraRadera
  5. Helt sjukt! Lider verkligen med dig:/ Massor av kramar!

    SvaraRadera
  6. Åh vad arg jag blir! Så ignorant och dumt gjort av dem, ursh! Blir så himla upprörd när jag läser detta! Ska inte dessa personer vara de som stöttar dig och hjälper dig? Och särskilt: tar hänsyn till dina behov! Nej fy! :(
    Känner du att du behöver skriva av dig till någon finns jag alltid för att lyssna, <3

    SvaraRadera