lördag 22 mars 2014

Skriva av mig

Det enda jag känna är dödligheten, känslan i kroppen som växer. Tänk vad sorgligt om jag var odödlig. Tanken skaver där inne, hjälp. Vad skulle jag göra då?



 Ett obehag växer i mig, och jag vattnar det med blod för att tysta det.
Men det skriker efter näring igen gång på gång, och jag gör som det säger.
För det slutar med att det tystnar när blodet har droppat igen.



Gömmer mig i sängen. Fast det funkar ju inte, vad gömmer jag mig från? Mig själv?
I mörkret drar jag täcket över huvudet och viskar jag vill inte, jag vill inte och det är livet jag menar.
För när varje andetag är något jag inte vill så är det inget riktigt liv.
Är det verkligen att leva när man hela tiden vill bort?








Jag vill känna och jag vill inte känna.
Jag vill känna för mycket och jag vill känna för lite.
Jag vill tänka och jag vill inte tänka.
Jag vill ha tankar som skrämmer mig och jag vill inte ha några tankar som skrämmer mig.
Jag vill dö men jag vill inte leva.

7 kommentarer:

  1. Styrkekramar i massor <3

    SvaraRadera
  2. Älskade du, du vet att du alltid kan höra av dig till mig! Önskar att jag kunde träffa dig och krama om dig på riktigt, men jag skickar tusentals styrkekramar här istället. <3

    SvaraRadera
  3. Styrkekramar ♥ ♥ ♥

    SvaraRadera