En sommarnatt inte längesen

Tjugotvå dagar sedan jag stod där i publikhavet, vid kravallstaketet. Åh jag saknar det något enormt, jag saknar honom. Jag kommer ihåg att jag inte fick någon luft, han kom gåendes och hans hand rörde vid min. Jag grät, tårarna bara rann. Jag var så lycklig så tårarna gick inte att stoppa. Håkan är det finaste jag vet.
För vad skulle jag egentligen göra utan honom?

Och i slutet på konserten när Du är snart där började spelas, och jag grät och grät, hulkade, försökte få luft. Tjejen bredvid mig tog sin hand om mig och kramade om mig. Det var så fint på något sätt. Glittret på min kind var för längesen borta av alla tårar. Men det gjorde inget, för trots att jag inte fick luft för jag grät så mycket så var det för att jag älskar honom och inte för att jag hatar mig själv så mycket. Jag grät för att han räddat mig, inte för att jag var äcklad av mig själv. Idag gråter jag för jag saknar honom, Håkan. Min hjälte som bara får mig att hänga kvar.