måndag 2 juni 2014

När fördämningarna brister och du håller tillbaka en stormflod

Jag ser hur alla andra lever det som kallas livet. Hur de har pojkvänner, reser, fikar med kompisar,
festar, konfirmerar sig, vissa tar studenten. De går i skolan, deras höjdpunkt kan vara att sluta tidigare
en fredag. Min höjdpunkt är att ha några minuter utan den där ångesten. Och jag tänker på hur livet
hade sett ut om jag inte hade blivit sjuk.

Hade jag festat?
Hade jag fortfarande varit tillsammans med mitt ex?
Hade jag konfirmerat mig?
Hade jag haft kvar fler vänner, eller skulle vi glidit isär i alla fall?
Skulle jag varit lycklig?
Skulle jag dansat tills natten blivit dag?
Skulle jag gråtit över killar?

Men jag blev sjuk, och jag är sjuk. Och det kan jag inte ta bort, jag kan inte radera sjukdomen.
Jag kan inte rycka upp mig, när jag ligger där i sängen och storgråter och skakar. Kan. Inte. Rycka.
Upp. Mig. Jag kanske är dömd att känna alla de här känslorna jag känner, vad vet jag. Men jag
kan inte sluta tänka på hur livet hade sett ut, om det inte blev såhär. Och det gör ont.

6 kommentarer:

  1. Åh fina du... Jag vill bara säga nåt bra och stärkande men jag vet liksom inte vad. Men det kommer inte vara såhär för alltid <3

    sv: Jag var på typ "arbetslivsresurs". Jag ska vara där några timmar i veckan och de ska typ kolla min arbetsförmåga haha. Jag har fått det förklarat för mig 2 gånger nu men fattar fortfarande inte riktigt vad det är.

    SvaraRadera
  2. Sv: Tack för ditt svar babe!

    SvaraRadera
  3. Jag skickar en cyberspace kram kära du! <3 Skickade svar på brevet ditt som kom igår! Och hoppas du blir glad! Vet inte vad jag ska säga,kramar!

    SvaraRadera
  4. jag önskar att du inte behövde tänka så mycket på dåtiden de drar oftare ner än tyvärr även om man önskar att man blev starkare av de som hänt än. Jag tycker du ska vara glad för de vännerna du har dom är äkta och ta vara på dom om dom ger dig lycka
    många styrkekramar från en som önskar att hon slutat tänka på dåtiden innan det tog sönder själen

    SvaraRadera
  5. Hej, jag föll in på din blogg, och ville bara skicka en "cyberkram" när jag läste ditt inlägg och bara berätta, att jag har själv haft det tufft med sådana tankar och kan bara berätta av erfarenheter att även om jag kanske aldrig fick det där just då, så fanns där ändå ett liv för mig med utan allt det där hemska, kämpakämpakämpa.

    Massor av kramar, Sarah.
    http://hey-cruelworld.blogspot.se

    SvaraRadera
  6. Vet precis hur du känner dig! Själv gör jag massor av de där sakerna nu och jag är jätte glad över vartenda av dem eftersom att jag vet precis hur det känns att inte vilja eller psykiskt orka göra någonting mer än att sova och må dåligt över det ena eller det andra. Nu när jag lagt det bakom mig försöker jag också göra allt ännu oftare eftersom att det får mig på bra humör att umgås med folk jag tycker om. Du kommer förstå precis vad jag menar sen när du blir frisk, för det ska du och det kommer du! Du är en stark, snäll och rolig person och jag VET att du kommer klara det här förr eller senare, även om jag hoppas du besegrar den här hemska sjukdomen så snart du kan! kram ♥

    SvaraRadera