onsdag 24 maj 2017

Det är tufft nu

Det är verkligen inte lätt ibland. Mår fruktansvärt dåligt i perioder och tar dumma beslut.
Som att svälja ett antal tabletter och vägra åka med ambulans så polis får komma och sen
sövas ner för att få motgift. Det är dumt jag vet och det dras bara ut på det genom att kämpa
emot men det är vad jag gör. Tog en överdos förra måndagen och blev inlagd på IVA
och sen körd till psyk i säter efter att ha varit sövd i ett dygn. När läkaren frågade mig vilken
dag det var sa jag tisdag för jag hade ju inte varit borta så länge kändes det som. Men det var
onsdag och jag hade tappat bort en dag pga ett dåligt beslut. Sen körd i ilfart till psykakut med
fot-, hand fängsel och midjebälte eller vad det kallas. Som en jäkla brottsling, men allt jag ville
var att ta slut på mig själv, är det ett brott det med? Och det värsta av allt med att komma till psyk.
Bältning. Jag var inte ens så aggressiv jag ville bara därifrån. Men de hade all makt, jag var
deras lilla marionettdocka som de kunde leka med hur de ville och de valde att spänna fast mig
i den där förbannade sängen som borde förbjudas.

Så där låg jag, och stirrade ut i väggen. Bad om att bli utsläppt, men nej. Du är en fara för dig
själv just nu. Det är för ditt bästa. Men hur kan det vara någons bästa att ligga helt blottad framför en annan person, fastspänd och helt utan någon som helst kontroll över sin egna kropp. Jag fick i alla fall
komma upp för att gå på toa denna gången. Förra gången sa de att jag skulle kissa på mig för de
ville inte släppa ur mig. Förnedring. Det är vad det är. Och tvångsinjektioner. I rumpan. Stesolid haldol. Inte för att jag känner något av dem men ändå ska de tvinga i mig massa mediciner för att göra mig lugn. Som att det skulle lösa problemen.

Men det finns bra saker med psyk också, som viss person. Personal T, B, M.  T fick en kram när jag åkte på permission nu över helgen. Han var glad att jag kom därifrån. Och han är inte sur fast jag betett mig illa när jag mått dåligt och haft ångestattacker och sparkats. Och B som alltid är mån om att jag ska ha det bra, som bryr sig och faktiskt försöker förstå. Även om han inte släppt mig när jag bett honom i vissa lägen så har jag ett förtroende för honom. Och så M som höll mig hand i timmar när jag ville skada mig. Som pratade med J om att besöka olika övergivna hus och fick mig att skratta trots att det enda som fanns i mitt huvud var självskadasjävlskadasjälvskada.

Men psyk är ingen bra plats, jag träffar hellre de människorna utanför psyk. Det här var sista gången. Nu ska jag frammåt, även om det inte går så bra som jag hoppas på. Jag har i alla fall kommit in på en skola till hösten och sommaren är det lite konserter jag ska gå på. Så något har jag ju att se fram emot.

Nej nu ska jag sova. Här fick ni en riktigt lång text, grattis till den som orkar läsa.

1 kommentar:

Please, be kind. Jag har ett tungt hjärta. Kram