Allt du gav mig var minnen

Dödsbesked efter dödsbesked. När ska det här helvetesåret ta slut? Du finns inte mer och jag minns hur vi satt där och spelade skipbo. Du var en sån glädjespridare. Fick mig att känna mig trygg och gladare. Även om vi inte var nära gick jag sönder när jag öppnade sociala medier och fick veta du dött. Du finns inte mer. Hur ska det någonsin bli okej när människa efter människa lämnar jorden. Det gör ont. Du finns inte. Inte i fysisk kropp. Men i mig finns du kvar. I mig finns ni alla kvar. Och någon skrev till mig att de skulle tycka det var precis lika jobbigt om de fick dödsbesked om mig. Har svårt att ta in det. Men världen är ingen vacker plats utan er. Utan dig J. Jag hoppas du har det bra vart du än är. Vila i frid. 

Uppsnärjd i det blå

Var hos terapeuten efter semestern idag. Ångestfullt möte. Fick inte fram några ord som vanligt och fick uppgift med mig hem att skriva. Träffade min kp utanför korridoren. Och även en som varit med på möten om min placering på tidigare behandlingshem. Han pratade dock i telefon så vi sa bara hej. Nu är jag hemma och ska måla eller skriva brev efter jag tagit mig ur sängen och plockat iordning på rummet som mamma tjatat på mig om i timmar. Detta eviga kaos som jag inte orkar ta tag i. 

På måndag ska jag till vårdcentralen om andningen igen. Min syster följer med. Får se vad de säger. De verkar ju inte direkt veta vad som är fel än. Men hoppas på någon sorts hjälp för såhär funkar det inte längre. 

Mormor

 

Hon åkte den långa vägen mellan Nyköping och Mora för att hälsa på mig. Mitt i vintern. Sommaren. Hösten, våren. Vi gick på museum och bio. Fikade och åt på restaurang. Lånade lägenheten och jag fick ett avbrott från behandlingshemmet. Hon körde upp för att vara med när jag skulle röntga hjärnan och somnade själv i stolen bredvid när jag låg där i ett litet rör. Hon körde ibland upp när jag hamnat på säter för att kolla så jag var okej. Hälsade på mig i mitt värsta skick. Kramade mig bakom de låsta dörrarna när bältessängen stod redo i mitt rum. Hon följde med på Håkan Hellström och köade med oss en hel dag för att stå längst fram och när det väl var dags gick Håkan fram till henne och hon rufsade honom i håret. Fina mormor. Tack för du är den coolaste jag vet. 💗

Såg du månen nu ikväll?

Någon skriker utanför fönstret. Klockan är noll noll, noll fem och bara jag är vaken. Bredvid mig ligger min kära syster. I djup sömn. Omedveten om att jag kommer väcka henne efter detta inlägg. Nikki snarkar högt. På avstånd kan jag höra musik. Ungdomar som har fest. Jag har aldrig varit på fest. Aldrig blivit full. Om vi inte räknar den gången jag drack handsprit.

Covid verkar inte existera för dem utanför mitt fönster. De skriker. Och sjunger med i musiken. 

Kanske ville jag passa in någon gång. Kanske ville jag festa likt mina vänner gjorde. Men det blev inte så. När mina klasskamrater drack sig fulla låg jag på slutna avdelningar. Och när gymnasiet började och jag hoppade av efter ett självmordsförsök fortsatte deras liv. Men mitt då? Jag sjönk djupare och djupare ner i destruktiviteten. Jag passade inte in längre. Vänner slutade höra av sig och när min klass jag hade börjat i tog studenten bodde jag på behandlingshem. 

Inte för att jag passade in innan allt det här. Jag var alltid det udda fåret. Från början. Dagis hjälpte jag mina kompisar att knyta skorna. Nollan var jag blyg och fick alltid höra att jag skulle prata mer. Åren gick vi blev fjortisar, eller ja mina kompisar blev. Själv var jag emo barnet som lyssnade på Sofijah och ville dö. Hade väl någon kort fjortisperiod men den varade inte länge. Ny skola och jag försökte i början att passa in. Men tillslut färgade jag mitt svarta hår rosa och gick med kigurumi till skolan. Folk på bussarna glodde ner mig men jag skulle minsann inte skämmas. 

Jag var udda. Jag har alltid varit udda och kommer alltid vara. Sen blev jag sjuk och plötsligt var jag den sjuka. Jag tappade min identitet. Jag var inte längre jag. Johanna. Jag var ”hon som har psykisk ohälsa” jag var ”hon som försökt ta livet av sig under skoltid”. Visst att jag fanns kvar bakom allt det där. Men människor såg mig inte som den jag var längre. De såg inte insidan. 

För hur trasig jag än varit och är så är jag alltid Johanna. Jag tappade en del av mitt jag men jag vägrar att vara bara min psykiska ohälsa. För det finns mer än just det. Jag är inte bara psykisk ohälsa även om den tar över väldigt starkt. Jag är också hon som gillar att måla, sjunga, gå på konserter, spela piano. Som älskar min hund. Som gillar hästar. Som gillar att vara kreativ. Det finns så mycket mer där bakom.

Och alla dessa tankar kommer från de där ute i natten. Som festar och skrattar. Jag var aldrig som dem. Men egentligen, jag tror inte jag missade så mycket.

Godnatt  

Rum nio

Jag sitter i mörkret på mitt rum
På en allmän psykiatrisk avdelning
Åtta månader har gått sedan första inskrivningen
Sedan de satte vårdintyg och la mig i respirator

Det var längesen nu och tiden bara går
Åtta månader senare, trots en utskrivning
Som varade i cirka två veckor när jag var i Thailand
Så är jag kvar här på sjukhuset under tvångsvård

Åtta månader är lång tid och jag vill inte vara här
Mitt liv går inte att rädda men de tvingar mig till

Vi vet alla,
Att jag är född för att dö

Minne från förr

Vi gick i den knastrande snön
Frös om våra röda händer
Hon pratade och jag lyssnade
Jag har börjat på scandal beauties
Sa hon helt plötsligt
Jag som inte visste vad det var
Svarade bara med ett ”vad kul”

Hon frågade om jag visste vad det var
Och så förklarade hon
Medan vi gick på en isgata
Och en stjärnfylld himmel

Jag saknar Mora
Saknar snön och människorna jag lärde känna
Även om det var kaotiskt
Så saknar jag det
Fast helst utan kaos

Nu kör vi i alla fall uppåt i landet
Med mål i Örebro
Hoppas det är snö

If I had a heart

Har ju fått en lägenhet också. Precis bytt min adress till den så det känns bra. Kommer dock inte flytta dit än. Beror på när jag flyttar från behandlingshemmet. Ska ansöka om förlängning på onsdag. På började en tidslinje idag på terapin. Inför traumabehandlingen om jag ens får göra den med min terapeut jag har nu. Öppenvården vill ju att jag ska göra det hos dem. Tror tyvärr inte jag kommer få förlängt mer och då kommer jag inte ha lång tid kvar här så då vill jag inte påbörja det nu. 

Här kommer en bra låt som jag lyssnar mycket på nu

Vad jag bryr mig om nu

Jag har på senaste inte mått alls bra. Tagit överdoser son gjort att jag spytt blod tillslut. Efter att ha spytt i flera dygn. Svalt saker som krävt röntgen. Och en gång ”operation”. Jag har ljugit för människor och jag har gjort allt för att skada mig och dö. Jag har snott saker från dem jag håller kär bara för att jag ska kunna följa mina tvång att skada mig. Men det måste få ett slut nu. Hur mycket jag än vill fortsätta så är det inte hållbart. Jag sårar människor. Jag gör dem oroliga. Och det är inte med mening. Det är inget jag vill. Jag är väl igenkänd av både akuten, mava, psykiatrin och ambulansen. Alla är inte trevliga mot mig, men jag har nog inte alltid varit trevliga mot dem. Men det sårar när ambulansmännen tror jag gör det för att det är kul att va på sjukhus. Det är inte kul. Jag tar inte xx tabletter för att vara på sjukhus. Jag skär mig inte så jag behöver xx stygn för att va på sjukhus, jag sväljer inte föremål för att sen spendera hela natten på en brits. Och kanske bli kvar dagen efter med och bli sövd. Jag säger gång på gång att jag inte ska ta de där tabletterna igen som jag tagit på senaste. För de gör mig så sjuk. Jag VET att jag kommer spy, tillslut blod. Jag vet att jag inte kommer kunna sova på kanske två dygn om jag tar dem. Men ändå gör jag det. Som tur var blev det faktiskt bättre igen när jag var på sjukhuset sist, fysiskt. Efter sonden sattes och tog ut igen spydde jag inte. Jag kunde efter 3 dygn få i mig vätska och tillslut mat. Utan att spy. Det blir alltid bättre, fysiskt. Psykiskt nej. Jag tvivlar så djävulsk mycket på att det någonsin kommer bli bättre. 7 år har gått. Sen jag fick hjälp första gången. Nu har jag cirka två månader kvar här på behandlingshemmet. Ett år och tre månader kommer jag ha bott här då. Och det som faktiskt är bättre är det sociala och struktur. Jag kan prata med människor, jag tar hand om min hygien bättre. 

Jag vet inte vart jag vill komma med det här. Men kommer jag någonsin bli hjälpt på riktigt, med det som behövs? Det psykiska. Jag tvekar. Hur kan det bli bra? Hur kan jag någonsin bli bra? Säg mig det någon

I den stora sorgens famn

Så nu var det ett tag sen jag skrev, dags igen antar jag.
Jag har varit en del på sjukhus sen senast. Tog en allvarlig överdos samma dag jag började skolan. Och låste in mig så polisen bröt upp dörrarna. Skäms rätt mycket över det. Men min terapeut sa att poliserna gjorde fel, att de skulle väntar några minuter på när boendepersonalen kom. Mådde inte alls bra efter den överdosen. Spydde som en idiot och hade en puls på 140 i vilopuls. Så det blev några dagar på sjukhus med vak från psykiatrin. Sen var det samverkan (sip) och jag fick förlängt tre månader till på boendet. Och valde att flytta tillbaka till boendet igen. så nu bor jag i mitt gamla rum igen.

Det har blivit många självskador efter det med. Men inga skärskador. Utan jag har svalt saker och tagit tabletter. Mest svalt saker. Vilket inte är sä bra. Fick sövas för att göra gastroskopi en gång men de hittade inte det jag svalt så det var lite i onödan. En gång efter jag varit på sjukhuset hela natten rymde jag från akuten. Eller avvek. Sa att pappa skulle hämta mig men gick och köpte tabletter. Och jag försöker påminna mig hur dåligt jag mådde när jag tog de tabletterna förra gången. Jag sa att jag aldrig skulle ta dem igen men det gjorde jag. Så då åkte polisen och mamma och mammas sambo runt och letade efter mig i hela stan. Tillslut insåg jsg att jag inte skulle få i mig alla tabletterna då jag spydde som en idiot så jag gick hem till pappa. Och grät. Tillslut kom polisen och pratade med mig pch körde mig till psykakuten. Men jag blev inte inlagd. Utan fick åka hem till mamma över helgen. Men jag fortsatte skada mig när jag kom tillbaka till boendet. Så nu är min terapeut väldigt orolig över mig. Jag måste göra ett comitment om att inte skada mig på måndag. Jag vill verkligen inte. Vill ju skada mig. Men samtidigt inte. Men all ångest och tvång gör det svårt.

Igår var jag på Ola salos show på rondo i Göteborg. Med the ark låtar. Det var så fint. Och det är sånt jag lever för. Musiken, konserter. Skolan går jag inte i längre, och nu ska jag börja en mer intensiv dbt på boendet. Vilket är väldigt jobbigt då jsg inte tycker det hjälper mkg riktigt. Men jsg har väl inte gett det en riktig chans.

Tack för mig för den här gängen. Låttips: i den stora sorgens famn - Ted Gärdestad

Vänta tills våren

Det var nästan ett år sen jag skrev och vet i alla fall att en (hej stephi) läser. Tänkte försöka uppdatera lite i alla fall. Det var ju ett tag sen sist.

Så nu bor jag i Hässleholm (i typ en månad till) bor just nu i träningslägenhet inne i Hässleholm och boendet är lite utanför. Den 4e februari flyttar jag till egen lägenhet i Kristianstad. Fast mamma och pappa vill att jag flyttar hem till nån av dem men det ska jag inte. Har träffat många fina vänner på behandlingshemmen jag bott på. Och fina personal också. Min kontaktperson på boendet i Mora träffade jag för nån månad sen igen och det var så fint att ses igen efter nästan ett år.

Hur det går då, det går sådär jag har varit en del på sjukhus efter överdoser, självskador och annat skit. Inlagd på piva, MAVA, psykosavd fast jag inte har psykos. Men det är väl där det finns plats som jag får vara ibland. För typ två veckor sen tog jag två överdoser inom en vecka så det går inte jättebra just nu. Men jag tränar på det. Att bo själv. Jag får gå i dbt tre gånger i veckan på boendet och sen träffa min terapeut 2 gånger i veckan. Men nu den 7e börjar jag skolan så då blir det nog ingen dbt.
Och snart flyttar jag, men då kommer jag med få träffa psykolog och läkare. Så det känns helt okej.

Jag träffar mamma och pappa mycket oftare i alla fall och det är ju närmare till dem nu. Sen har jag även fått min hund till mig så vi bor tillsammans nu igen. Vilket är väldigt skönt. Har saknat att ha henne hos mig mycket. Det är mycket som händer just nu och både personalen på boendet och min familj är oroliga, och min terapeut han säger det ofta. Att han är orolig för mig.

Får skriva mer sen om vad som hänt under året. Det här var bara lite. Här får ni en bild på min tatuering jag gjorde i somras som får mig att kämpa

Ibland är en lögn det finaste man har

Det var ett tag sedan sist. Jag glömmer liksom bort att skriva. Och så har jag inte riktigt
motivationen till att skriva heller. Men nu kände jag för att titta in en liten sväng. Det har
hänt en del sen sist. Bland annat så har jag fått plats på ett behandlingshem i Hässleholm
som är mycket mycket närmre mamma och pappa än nu. Så dit flyttar jag redan nästnästa
vecka! Men från mitt nuvarande boende (nyckeln) flyttar jag ifrån nästa vecka. Så blir några dagar hemma. Det känns både bra och dåligt. De är ju väldigt duktiga här på nyckeln. Även om jag
hamnat i en liten svacka nu med mycket återfall. Så har de ju hjälpt mig mycket med det sociala.
Som att prata. För det kunde jag knappt när jag kom. Då var jag mest tyst.

Annars då. Förra helgen spenderades på sjukhus efter en överdos. Blev nersövd vilket jag avskyr.
Sen blev det polistransport till Säter och lpt. Och bältning. Fyfan för bältning. Övergrepp är vad
det är. Och dessutom blev jag ordentligt sjuk med feber och biverkningar av injektion. Så jag
krampade och ögonen rullade uppåt så fick någon medicin som verkade snabbt i alla fall.

Imorgon ska vi till Borlänge med boendet och gå på museum. Det blir väl kul. Lyssna på lite musik i bilen och mysa.

Sen var jag ju i Miami också över jul! Det kanske jag har glömt säga? Men var där en vecka med min syster och pappa. Vi hade det jättetrevligt men det skriver jag mer om när jag fört över bilderna från kameran tll datorn

kram på er

Rullande åska

Det var ett tag sen sist. Jag har varit hemma en del sen sist och har även hunnit fylla 20 år!
Det firades hos min moster med mormor, morfar, mamma, syster, kusiner. Vi hade poolparty
och jag badade för första gången inför min släkt sen jag börjat skada mig. Det var väldigt
nervöst men det gick bra. Jag har även varit på Håkan Hellström på bråvalla, örebro och ullevi.
I Örebro rufsade mormor Håkan i håret vilket var lite kul.

Jag och min syster köade 6 dagar till Håkan på ullevi och det var fantastiskt även om vi ställde oss på lite fel ställe. Jag fick en ros av Oscar (basisten). Han såg verkligen till att det var jag som skulle få den vilket var fint.

Jag har även hunnit röntga hjärnan för att se så inget var fel men har inte fått några svar ännu. Lite nervöst är det allt. Men det går nog bra. Lite återfall också sen sist. Så har blivit två vändor på akuten, senast igår. Men inget farligt i alla fall. Nu ska jag försöka hålla mig ifrån det. Även om det är svårt. Jag ska ju trots allt hem imorgon. Mamma kommer och hämtar mig. Så åker vi förbi min moster och kusiner.

Nu ska jag snart ha KPtid får se när jag kikar in nästa gång, men förhoppningsvis dröjer det inte så länge.

Ändrade planer

Det blir ingen hemflytt 1 juli. Efter alla överdoser och självskador har det blivit framflyttat
till sista september istället. Men det känns helt okej. Jag kanske behöver lite mer tid på mig
att bli någorlunda stabilare. Imorgon ska jag även träffa min kontakt på kommunen för att
prata om framtiden. Vi får se hur det går. Är ju inte den bästa på att kommunicera av särskilda
anledningar. Men det vet dem om. Fast det är bättre nu för vi tränat med den selektiva mutismen
på psykiatrin.

Annars då, ska till farmor och farfar i helgen och fira midsommar. Ska hem lite i sommar och gå på Håkan och sen Bråvalla en dag för att se Håkan där också. Mycket Håkan med andra ord men kan
aldrig bli för mycket. Jag och min syster ska köa i fem dagar inför Ullevi spelningen så jag hoppas
vi får bra platser.

Liten uppdatering från lilla mig. Ska försöka bli bättre på det här med att blogga.
Om det nu är någon som tittar in

Det är tufft nu

Det är verkligen inte lätt ibland. Mår fruktansvärt dåligt i perioder och tar dumma beslut.
Som att svälja ett antal tabletter och vägra åka med ambulans så polis får komma och sen
sövas ner för att få motgift. Det är dumt jag vet och det dras bara ut på det genom att kämpa
emot men det är vad jag gör. Tog en överdos förra måndagen och blev inlagd på IVA
och sen körd till psyk i säter efter att ha varit sövd i ett dygn. När läkaren frågade mig vilken
dag det var sa jag tisdag för jag hade ju inte varit borta så länge kändes det som. Men det var
onsdag och jag hade tappat bort en dag pga ett dåligt beslut. Sen körd i ilfart till psykakut med
fot-, hand fängsel och midjebälte eller vad det kallas. Som en jäkla brottsling, men allt jag ville
var att ta slut på mig själv, är det ett brott det med? Och det värsta av allt med att komma till psyk.
Bältning. Jag var inte ens så aggressiv jag ville bara därifrån. Men de hade all makt, jag var
deras lilla marionettdocka som de kunde leka med hur de ville och de valde att spänna fast mig
i den där förbannade sängen som borde förbjudas.

Så där låg jag, och stirrade ut i väggen. Bad om att bli utsläppt, men nej. Du är en fara för dig
själv just nu. Det är för ditt bästa. Men hur kan det vara någons bästa att ligga helt blottad framför en annan person, fastspänd och helt utan någon som helst kontroll över sin egna kropp. Jag fick i alla fall
komma upp för att gå på toa denna gången. Förra gången sa de att jag skulle kissa på mig för de
ville inte släppa ur mig. Förnedring. Det är vad det är. Och tvångsinjektioner. I rumpan. Stesolid haldol. Inte för att jag känner något av dem men ändå ska de tvinga i mig massa mediciner för att göra mig lugn. Som att det skulle lösa problemen.

Men det finns bra saker med psyk också, som viss person. Personal T, B, M.  T fick en kram när jag åkte på permission nu över helgen. Han var glad att jag kom därifrån. Och han är inte sur fast jag betett mig illa när jag mått dåligt och haft ångestattacker och sparkats. Och B som alltid är mån om att jag ska ha det bra, som bryr sig och faktiskt försöker förstå. Även om han inte släppt mig när jag bett honom i vissa lägen så har jag ett förtroende för honom. Och så M som höll mig hand i timmar när jag ville skada mig. Som pratade med J om att besöka olika övergivna hus och fick mig att skratta trots att det enda som fanns i mitt huvud var självskadasjävlskadasjälvskada.

Men psyk är ingen bra plats, jag träffar hellre de människorna utanför psyk. Det här var sista gången. Nu ska jag frammåt, även om det inte går så bra som jag hoppas på. Jag har i alla fall kommit in på en skola till hösten och sommaren är det lite konserter jag ska gå på. Så något har jag ju att se fram emot.

Nej nu ska jag sova. Här fick ni en riktigt lång text, grattis till den som orkar läsa.

hjälplös

Det är rätt jobbigt ibland. Med känslor, tankar och impulser. Men jag klarar mig tror jag, hoppas jag. Har väl inget annat val än att klara mig. Får ta varje minut som den kommer och göra det bästa av situationen. 

I helgen var pappa här och hälsade på. Vi hade det mysigt. Även om jag blev väldigt trött efteråt och sov bort hela eftermiddag/kväll idag.Vi var och hälsade på farmor och farfar och var även på kupolen en runda där jag köpte nytt mobilskal som det står grl pwr på och sen tejp och en tröja! På vägen tillbaka till behandlingshemmet stannade vi i farmor och farfars stuga och kollade hur det såg ut. Var längesen jag var där. Björnhålan Så mysigt. 

Jag hoppas jag klarar denna veckan, det är lite kämpigt faktiskt. Så ska kämpa på så gott jag kan. Imorgon ska jag till psykologen och så har vi aktivitetsgrupp då vi ska gå en promenad. Egentligen orkar jag inte men måste röra på mig så får väl tvinga mig ut. Nej nu ska jag lyssna på harry potter och vila. Hoppas ni haft en bra helg!

Lämna mig inte i det här skicket

Det har hänt mycket sen jag skrev sist. Har varit hemma i mammas nya hus, träffat hennes nya kille och hans barn. Firade nämligen påsk hemma. Passade på att rida Wincent nån gång också i det dåliga vädret. Börjat gå ut mer själv i staden. Kommit längre i min behandling. Men jag har också haft bakslag. Överdoser som slutat med ambulans och att jag blivit nersövd för jag vägrat vård, dumt såhär i efterhand men just i stunden då förstår jag inte riktigt bättre. Så har det slutat med Säter avd 90 och vak. Tyvärr. Men har inte blivit kvar länge bara några dagar som tur var för där vill en inte fastna. Men jag hoppas att det ska bli bra för 1 juli flyttar jag hem. Efter jag varit på Bråvalla och sett Håkan Hellström med pappa. Vill inte ställa till med kaos hemma när jag flyttat. Så jag håller tummarna att allt ska gå bra

Hjärta

I helgen kommer min mamma och syster och hälsar på mig. Det ska bli väldigt trevligt.
Vi ska sova i en lägenhet mitt behandlingshem har. Så skönt att få komma bort lite.
Jag och mamma ska se Skönheten och odjuret på bio imorgon. Ser fram emot det.
Har längtat efter den filmen.

Annars då. Händer inte mycket. Idag var vi ute och grillade korv och de andra åkte
pulka. Skulle egentligen haft dbt men blev inte så av någon anledning. Jag pratade
också med min kontaktperson R lite och kom fram till att jag är på mitt rum lite för
mycket. Ett av mina mål med att vara här är just att bli bättre på det sociala så ett delmål är att
vara ute mer i de gemensamma utrymmena. Men jag ligger mest i min säng just nu.
Så vi får se hur vi löser det.

Hoppas ni får en fin helg om vi inte hörs mer.