Lovely

Rotar i gamla lådor
Hittar minnen och bilder.
Saker jag helst vill glömma.
Eller inte glömma, men inte tänka på heller
Jag saknar det vi hade,
men jag vill inte tillbaka.
Men här vill jag inte vara kvar heller.
Låt mig glömma allt jag varit med om.
Födas som en annan människa,
en annan jag.

En liten uppdatering för er alla. Jag är kvar på piva med LPT. Jag har försökt med egna permissioner men det har inte gått bra. Ena gången slutade det i blodbad. Och andra gången blev det fler tabletter än vad som var meningen. Så nu får jag inte det igen. Än. Jag hoppas jag får försöka snart igen. Läkaren har varit väldigt frustrerad över mig. Att jag sitter och ljuger honom rakt upp i ansiktet för att sedan gå rakt ut och göra tvärtom mot vad vi sa på mötet 10 minuter innan. De har haft möte alla läkare och pratat om hur de ska kunna hjälpa mig. Men ingen har något svar. Det är svårt att hjälpa någon som inte vill bli hjälpt. Och jag vet inte hur jag ska hitta motivationen att orka bli bättre. För just nu vill jag bara försvinna från jordens yta. Jag försöker mitt bästa. Men mitt bästa är inte tillräckligt bra.

Läkaren har skällt på mig, sagt att jag använder bältning som självskadebeteende. Och jag fattar inte riktigt hur han menade. Bältning är det sista jag vill. Jag blir traumatiserad varje gång jag läggs i den sängen. Jag känner remmarna flera timmar efter. Även fast jag inte sitter fast längre. Jag har gråtit hysteriskt, hyperventilerat och skrikit att jag inte vill mer, Och vissa personal tar det bra, andra mindre bra. De säger jag stör de andra patienterna. Men det finns dem, som faktiskt bryr sig.

Jag vill tacka dem. För jag är så otroligt tacksam över dem. J som jobbar natt. Som torkade bort mina tårar på kinderna när jag grät i panik och sjuksköterskan bad mig att skärpa mig. Som sa ''lilla Johanna andas'' när jag inte fick någon luft. Och som satt med mig när jag hade ångest och bara ville skadaskadaskada. Hon sa hon ville se mina goda sidor, vad jag har för intressen, vad för musik jag gillar. Och det uppskattar jag. Jag vet att hon antagligen inte kommer läsa det här. Men jag vill ändå tacka henne.

Och så M. Sån fin människa. Vi har pratat hästar, vi har visat bilder på våra hästar för varandra. Hon har pratat musik med mig. Pratat om Nikki med mig. Kollat på mina tatueringar. Hon får mig att prata när jag inte får fram ord. Tillslut kommer en viskning ut från mina läppar. Och då lyssnar hon. När det inte kommer ut något, då pratar hon istället. Och pillar i mitt hår. Hon har också kliat mig på armen, när jag haft sån ångest över att ligga fastspänd. Hon har försökt få mig på andra tankar, försökt få mig att vara i nuet och inte försvinna bort när de spänt fast mig. Hon har sett mig i mina värsta stunder och hon dömer mig inte. Hon bara finns där och guidar mig genom det. Ibland går det bra och ibland mindre bra.

Det är dem jag är tacksam över och den ena jobbar natt och den andra har varit vikarie. Jag längtar med andra ord inte tills sommaren är över och hon slutar. Jag vill inte bli mer ensam igen. Men förhoppningsvis kommer jag därifrån snart. Blir utskriven och får leva mitt egna liv snart. Med djur, konserter och äventyr.

Det var lite från mig. Det blev ett långt inlägg.
Tack för mig.