Det blev svart och jag vaknar och säger jag måste hem till min hund och försöker upprepande resa mig ur sängen för att gå. Likgiltig sitter jag i bilen på väg hem någon dag senare och kan inte svara på enkla frågor. Sen kommer det. Ljuset. Kreativiteten. Orken. Hoppet. Modet att försöka våga. Jag samtalar med mamma om saker jag inte brukar. Går långa promenader. Jag rensar garderoben. Gör listor. Planerar kreativa saker. Åker till stallet. På nätterna har jag svårt att somna trots all vb för tankarna är för mycket. Jag hinner tänka att det kanske är värt det. Att förändra. Känner att det kanske går. Vänjer mig med tanken att se det fina i det vardagliga.
Men jag vet att jag varit här innan. Planerat och kollat på hundar. Tänkt på framtiden och utbildning. Sagt att jag ska kämpa och fått min pappa att gråta av glädje. Sen vände det och jag har kommit närmre och närmre döden. Jag vet att mörkret kommer. Att tvångstankarna blir starkare när ljuset blir svagare. Jag tror inte på det när IVA läkaren försöker prata vett i mig. Förstår du vad jag säger Johanna? Vet du om att du kan dö trots att vi gör allt för att hjälpa dig? Även om du inte vill dö. Och jag nickar till svar med en klump i magen för jag vill oftast inte dö.
Samtidigt måste mörker finnas för att ljus ska existera också. Inget ljus inget mörker. Men mitt mörker blir så stort och farligt och jag är inte bra på att be om hjälp när det väl kommer.
Ljuset kan väl stanna ett tag. Så jag kan samla ork och mod. Lite lite till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Please, be kind. Jag har ett tungt hjärta. Kram