Jag förlorar gång på gång

Jag var inte rädd
Trodde inte på dem
När de sa att jag kunde förlora benet
Tårarna rann från mina kinder
Men det var inte av rädslan att förlora mitt ben
Jag grät för jag inte ville sy
För att tvången innanför skallbenet
Skrek högre än allt i världen

När läkaren tog tag i sårkanten med en pincett
Ryggade jag tillbaks och försökte ta mig därifrån
Jag skrek som jag var påväg att dö
Skrek skrek skrek
Att hon skulle sluta att jag inte ville mer
Ändå hörde jag tvången inuti huvudet
Som skrek på mig


De utanför rummet måste trott jag var galen
Men det gjorde ont utan att någon rörde såret
Och jag tog ingen bedövning
Så jag skrek av smärtan
Och grät
Kramade favoritpersonalen hårt

Och när vi rullade tillbaka till psyk igen
Grät jag
För jag hade häftat ihop såret
Jag grät och vi stannade vid en bänk
Fick en kram
Jag trodde mig se att hon också grät
På en bänk klockan 02