Vad två öron klarar

Idag var jag på vårdcentralen. Jag vaknade vid fem på morgonen och kände hur jag hade ont. Hade egentligen tänkt avboka tiden men skrev ett sms till pappa att han inte skulle ringa och avboka. Somnade om och vaknade vid sju. Smärta. Åt frukost och vilade innan vi åkte till vårdcentralen. Där jag så många gånger under min uppväxt varit. Lagt om sår. Suttit i samma väntrum och väntar på distriktssköterskan. Idag träffade jag en läkare som inte riktigt visste varför jag hade ont. Efter några blodprover konstaterades lågt hb och vi pratade igen. Han skrev recept på järntabletter jag inte kommer ta. Och magen? Ja den är inte bättre. Snarare sämre igen. Jag hade några bra dagar här i början på veckan men nu värker den igen. Smärtan gör sig påmind och jag blir alldeles svag i kroppen av den. Men läkaren visste inte riktigt varför jag hade ont. Han sa blodbrist kan ge magont men jag har samtidigt haft lågt hb en längre tid. Så känns orimligt. Jag får väl helt enkelt stå ut med smärtan. Och hoppas på att den snart försvinner. Jag är ju helt klart svagare än tidigare igen. Blir andfådd och yrslig. Pappa och jag gick en promenad igår. Jag flåsade likt en varm hund efter bara några steg. Jag vet jag inte låter kroppen läka, hela sig själv. Men det är svårt. 

Och så möttes jag av att en person jag följt länge och läst bloggen, gått bort. Jag blev mer ledsen än jag förväntade mig. Vi pratade inte. Vi båda köade till Kent på avskedsturnén. Hon och hennes kompis bredvid mitt tält. Alltid läst bloggen, instagram. Beundrat hennes styrka. Och så läser jag idag att hon inte finns mer. Och tankarna börjar snurra i det existentiella. Det är läskigt att tänka på. Men jag hoppas du har det bra. Var du än är. Jag hoppas du mår bra nu.