Ärren.

Jag skäms över ärren på armarna. Tar inte av tröjan fast det är så varmt att det känns som jag ska svimma. Jag har visat ärren innan och jag borde inte bry mig kan en tycka men något gör det svårare denna sommaren. Kanske är det för att det finns nya, fulare, andra ärr än tidigare. Men jag vågar inte längre ta av mig den där långärmade tröjan. Jag gömmer mig. Under långa ärmar. Strumpbyxor. 

Kanske vill jag bli älskad. Inte utstirrad. Jag bryr mig inte om att min klädstil sticker ut men jag bryr mig om det som fyller min hudklädsel. Jag förespråkar att en inte ska skämmas samtidigt som jag skäms för mig själv. Att jag klarade att gå i kortärmat förra året är ingen garanti att jag gör det i år.  Men jag hoppas att jag en dag denna sommaren också vågar ta av mig koftan. Eller skippar den långärmade tröjan. Kanske tar ett bad. För min kropp borde inte gömmas bara för att jag är sjuk och har varit sjuk. Jag har samma rätt att finnas som vem som helst utan ärr. 

Men fan vad svårt det är att se sig själv lika mycket värd som alla andra.