Avd 90

 Jag minns deras ord. Deras blick. Hur han stod i dörrkarmen och skrattade när jag försökte ta mig ut. Hans spott träffade mitt ansikte när han skrek på mig att sluta. Larmet som tjuter och hur jag trycks ner i sängen. Några minuter senare ligger jag i den där sängen. Fastborrad i marken. Mannen som tidigare hånat mig sitter i sin fåtölj i dörren och glor på mig. Jag hade aldrig känt mig så utsatt. Så liten och skör. Jag minns jag grät. Och var rädd. Vilken panik jag hade. Hur de drog ner byxorna och gav mig medicin. Hur remmarna skavde mot huden. De spände hårdare och hårdare. Sa jag var bra på att ta mig ur när jag i panik kommit loss med en hand. Jag frågade gång på gång om de inte kunde släppa mig. Men det blev alltid ett nej

Och nu har jag slutat fråga. Jag frågade första gången. Kanske efter femton gånger att jag slutade fråga. För det var ju alltid ett nej jag fick. Ibland fick jag mat i bältessäng. Hjälp att äta den äckliga korven och potatisen med en hand fri för att sen spännas fast igen. De såg det som den enda utvägen. Den rätta utvägen. Efter första gången bara fortsatte det. De stod redo när jag var påväg. När polisbilen rullade in i garaget gick personalen in i bältesrummet och ställde sig och när hissen kom upp gick vi direkt dit. Poliserna hjälpte till att spänna fast mig. Ta av alla fängsel. Sen gav de mig en klapp på axeln och lämnade mig där.

Jag önskar någon såg. Jag var blind själv så jag förstår ingen utifrån förstod. Det var inte förrän jag kom därifrån jag insåg hur skadligt det varit för mig. Hur skadad jag är av det. Larm som tjuter tar mig direkt tillbaka till säter. Någon del av mig är fortfarande kvar. I sängen i rum nio. Och jag kommer aldrig bli densamma som innan allt det här. Det gör ont ikväll.