Dumt.

När inte ångesten är där som ett tryck över bröstet och gör det svårt att andas, är det något annat som är fel. Jag får ingen luft och jag försöker desperat ta djupa andetag. Men det är som att luften inte transporteras ner till lungorna. Andas hör jag mig själv tänka i den värsta paniken. Det är som att jag precis vaknat ur narkosen efter en överdos. Som det brukar kännas då. Att jag inte får luft. Det spelar ingen roll hur mycket luft du försöker andas, för den gör ingen nytta. Något är inte som det ska vara.

Fysiskt är det jobbigt. Men psykiskt? Det är hemskt. Jag får ångest av ångesten. Och ångest över att inte kunna andas. Känner hur pulsen slår snabbare och snabbare. När jag ligger där i sängen och ska försöka somna brukar jag ta min puls. Den är aldrig under hundra oavsett hur länge jag legat och försökt varva ner. Ännu mer ångest och tankarna drar igång. När vi var på akuten var jag rädd de skulle säga mina andningsproblem berodde på ångest. Jag var livrädd att de skulle se mina psykiatriska problem och diagnostisera det som psykiskt. Nu gjorde de inte det och jag är tacksam för det. 

Hur mycket jag än vill säga det är bra, att jag mår bättre vill jag inte ljuga. För det gör ont. Inuti. Det känns som någon sticker tusen knivar i ryggen på mig. Min största fiende är dock jag själv. Mörkret är på något sätt också tryggt. Det finns där och fångar mig i sin famn. Men hur mycket jag än vill leta efter ljuset så tar mörkret över. Håkan sjunger att jag ska fortsätta men allt jag vill ha är ett slut på detta eviga lidande. Men jag har ingen chans att göra det. Och det gör mig så ledsen. 

Jag kanske verkar glad. Uppåt. Bättre. Men inuti, gör det så ont. Så ont. Att jag tror att jag ska gå under. Kanske sjunker skeppet snart och jag med.