Tjugofyra

Alla minnen gör ont. Och det som gör ondast är att jag skulle göra vad som helst för att få ett slut. 

Fyllde år och firade med vänner och familj. Även om minnena och tankarna är jobbiga var det fint. Men jag räknade inte med att bli såhär gammal. Jag lever på lånad tid. Det skulle inte bli såhär. Jag skulle inte fylla tjugofyra. Inte ens arton. Inte sexton. Fan. 

Nikki och Sofia min älskade vän fick i alla fall ses. Två viktiga i mitt liv. Och igår (lördags) träffades vi igen och åt glass i hamnen. Jag vågade visa ärr och även fast det var läskigt gick det bra. Kändes lättare när jag inte var ensam om att ha ärr. Nu ska jag måla eller kolla serie eller något sånt. Har inte mycket energi och tar antibiotika igen för jag haft så svårt med andningen. Det har inte hjälpt än men jag hoppas det ska börja hjälpa snart för det är jättejobbigt att inte kunna gå någon meter utan att få andnöd. Och ångest på det med. Inte bästa kombinationen.