Tårar rinner, tar aldrig slut

Och så kom regnet. Samtidigt som det smattrar i rutan och vinden som viner så rinner det också tårar ner för min kind. Bildar ett märke på det blåvit randiga lakanet som tillhör region Skåne. Jag ligger där. Ensam på mitt rum och gråter likt aldrig förr. Skriker tyst i kudden för att sen försöka slå bort smärtan som fastnat inuti min kropp. Det här går inte att gråta ut. 

Men ingen ser. Ingen hör mina tysta rop och personalen kommer inte in i de ögonblick jag mår sådär. Enligt dem har det nog varit en lugn och okej kväll. Men jag har gråtit. Hyperventilerat och slagit mig för att sluta känna smärtan inuti. Men hur ska dem veta det? Jag kan inte berätta. Kan inte be om hjälp när tårarna och snoret rinner. Det går inte. 

Så jag ligger här i mörkret. Gråter. Jag önskar det fanns en enkel väg ut. Men som gubben sjunger, fortsätt och fortsätt lite till. Det står på min handled av en anledning men fan vad svårt det är i dessa stunder att göra just det. Fortsätta.