Lämna

Jag ville säga nej. Förklara att det måste blivit fel. Att det som står i papperna är fel. En helt annan person. Jag ville skrika att nej nej nej jag behöver inte eran hjälp jag behöver inte erat skydd. Men jag satt still. Med blicken ner och munnen stängd. Bet mig i kinden. Ingen förstår att det inte är jag. Att jag inte är den personen de pratar om. Eller? Är jag så sjuk som de får det att låta? Riskerar jag att dö vid lite mer frihet? Skadar jag mig så allvarligt som de säger? För jag ser det inte. Ärren som fyller min kropp är bevis på att jag förlorat och inget annat. Jag har inte varit stark. De säger de är rädda jag ska dö. Inte existera mer. Jag säger inte hur den tanken både ger mig lugn och oro. Jag ligger här i sängen på avdelningen och lyssnar på musiken jag vill ha på min begravning när jag inser jag ligger med en klump i magen. Vill jag leva? Nej. Vill jag dö? Kanske. Vill jag må såhär? Nej. Men jag tar mig aldrig ut. Döden ger mig både lugn och oro. Över vad som händer. Alla jag lämnar kvar. Som kommer beskylla sig själva för de inte gjorde mer. Sa att de älskade mig flera gånger. Kramade mig. Fick mig att le. Nikki som för evigt väntar på att matte ska öppna dörren och leka med hennes bollar. Aldrig mer sova bredvid henne. Det gör ont och jag gråter av tanken. Jag vill inte leva men ska jag lämna alla kvar? Jag ser inget annat val. Men jag vet inte. Just nu gör allt ont. Så jag stannar ett tag till. Tar dag för dag. Minut efter minut.